Victoria Benedictsson hör till de i viss mån fortfarande levande och aktuella 1800-talsförfattarna. En brett upplagd biografi över hennes dramatiska liv är välkommen, även om jag är tveksam till förlagets propå att det är den första på 70 år. Elisabeth Åsbrink har skrivit Mitt stora vackra hat. Titeln är hämtad från Benedictssons egna texter. Vari hatet består av? Mest frustrationen över att vara begränsad av sitt kön – som privatperson och som författare. Därav namnbytet till Ernst Ahlgren när hon gav ut sina böcker.
Som privatperson hade hon det också jobbigt, något som inte förvånar den som läst hennes mest kända alster, romanerna Penningar och Fru Marianne. Efter lång tvekan och starka dubier gifter sig Victoria Maria Bruzelius som tjugoåring med den nästan trettio år äldre Christian Benedictsson, postmästare och änkling med fem barn på släptåg. Romanerna, liksom flertalet noveller, skildrar liknande äktenskap. En dotter föds, men försummas av Victoria, som snart också lämnar maken.
I hög grad är Benedictssons historia en historia om de män hon träffar. Den förste – mannen hon gifter sig med är obetydlig – är en excentrisk amerikansk uppfinnare och mångmiljonär, vän till Christian. Han heter Quillfeldt, men kallas i hennes dagbok ömsom ”Queerfellow”, och ömsom ”Dearfellow”. De lierar sig mot den inskränkta småstadens bigotteri och skvallerlystnad, i ett lekfullt men av allt att döma platoniskt svärmeri.
Senare den unge Axel Lundegård, en mindre talangfull men enveten författarkollega som hon också samarbetade med i ett par texter. Samt då den danske kritikern Georg Brandes. Denne Brandes stod i Skandinaviens centrum med radikala idéer om litteraturens syfte och mål. Relationen blir genast intim, men det dröjer länge innan den blir tillräckligt intim för Brandes önskemål. När både han och brodern – i en infam recension - sågar hennes roman Fru Marianne skadar det henne, och en lång period av självmordstankar inleds. Men de kommer inte helt oanmälda, för hon har umgåtts med idén om självmord ända sedan ungdomen.
Det stora problemet mellan Victoria Benedictsson och Georg Brandes verkar ha varit hans oförmåga att säga ”du” till henne, att det förblev formellt mellan dem. Hur mycket av intresse det än går att gräva fram här, med långa oredigerade återgivningar av vad Benedictsson skrev i sina dagböcker och brev – hade jag gärna läst lite mer om hennes relation till andra kvinnor. Hon hade få sådana kontakter, men en av dem var Ellen Key, och här fanns en möjlighet att utreda hur de påverkade varandra.
Liksom ofta blir fallet i den här typen av böcker av life and letters-skolan är det annars tacksamt för Åsbrink att också teckna ett porträtt av tidsandan. Victoria Benedictsson delar öde med många skapande personer: att vara fången i sin tid. Det främsta skälet till missmod var bristen på frihet. Självklart avundades hon den frihet som skänktes män, och gjorde sitt bästa för att uppnå något liknande med sitt skrivande, och Åsbrink är bra på att betona den utveckling som sker, hur Benedictsson tar allt större risker med sina noveller, både språkligt och tematiskt. Hon eftersträvar en realism som på den tiden gick stick i stäv med samtidens dubbelmoral. Hon laborerade också med olika manliga pseudonymer, som Ivar Tardif och O. Twist.
Dessa nya uttryckssätt gällde inte enbart skrivandet, utan Benedictsson var också en del av en emancipationsprocess avseende hur det privata livet skulle föras. Här ges vi bilden av en kompromisslös och principfast människa, och tyvärr är det en kombination som bara kan sluta olyckligt. Och vi vet hur det slutar, med ett självmord där hon 38 år gammal skär halsen av sig med en rakkniv på ett hotellrum i Köpenhamn – drygt två veckor senare är Strindberg färdig med sin pjäs Fröken Julie.
Benedictsson porträtteras som en kvinna med den självkännedom som erövras av den som har kämpat i motvind. På bröllopsfotot med postmästaren ser de nästan exakt ut som Holly Hunters Ada och Sam Neills Stewart i Jane Campions film Pianot. Åsbrink spekulerar här och på andra ställen i onödan varför Victoria ser så allvarlig ut: kamerorna hade lång slutartid så här gällde det att hålla ansiktsuttrycken i schack. Dessutom hade många så dåliga tänder att det ansågs ofint att exponera dem.
Åsbrinks bok blev omskriven och omdebatterad när den utkom i höstas. Det är välgörande ändå att det trots allt blir debatt: litteraturen är i behov av ett större engagemang, kanske speciellt i dessa tider då kultursidorna hellre upplåter utrymme åt relationsdebatter och frågan om det är ok att vara otrogen eller inte. Benedictsson var en stridbar författare, som under 1880-talet befann sig mitt i flera debatter som får våra egna att te sig futtiga.
Jag har inga allvarligare anmärkningar mot Åsbrinks bok. Den har femtiotvå kapitel, plus en prolog och en epilog. Möjligen hade jag önskat titlar till kapitlen för att bättre kunna orientera mig i kronologin, samt att ett namnregister hade underlättat. Det är lite olyckligt att Knut Wicksell indirekt tillskrivs Thomas Thorilds devis vid Uppsala universitet, ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större.” En bättre korrekturläsning hade inte stavat Kafkas förnamn Frans. Det är också lite onödigt att i allt för hög grad nyttja nutida stilgrepp, som att säga att Victoria ”brann för” filosofi, språk och litteraturvetenskap. Åsbrink borde veta att man brinner för andra saker: entreprenörskap, fysisk träning och matlagning. Likaså är det onödigt att kalla Sophie Adlersparre för ”en ikon”.
Men som helhet är det medryckande och informativt, med många referat som kombinerar och kompletterar mer än att komplicera. Det är också en förtjänst att Åsbrink inte skrivit en hagiografi, utan vi får en beskärd del av relativa privilegier också. Styvdottern Matti är inne på något när hon påpekar att Victoria i sitt äktenskap ägt en större frihet än den som förunnades andra gifta kvinnor. Stor frihet i all ära, för Victoria Benedictsson innebar det också stor ensamhet. Det blir i vilket fall en läsvärd och intresseväckande biografi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.