Friskytten, August Apel, översättning Bodil Zalesky, Hastur

Romantiken var en litterär guldålder för tyska författare, där så många trängs att det är lätt att försumma ett och annat namn. Som August Apel (1771-1816). Han gjorde sig känd som flitig författare till skräcknoveller, och en av dessa har förlaget Hastur plockat upp nu, och genom Bodil Zaleskys ombesörjande som översättare finns nu Friskytten tillgänglig. På tiden, då den förra svenska översättningen kom 1822.

 

Den här novellen från 1810 bildade stomme för både Carl Maria von Webers opera och Tom Waits cirkusmusikal ”The Black Rider”, men originalet har länge befunnit sig i skymundan för litteraturhistorien. Zalesky har också skrivit ett omsorgsfullt förord, där jag bara har synpunkter på det felaktiga påståendet att vulkanen Tambora i Indonesien hade sitt utbrott 1816 och därmed orsakade ”året utan sommar” – utbrottet skedde ju om en ska vara petnoga mellan april-juli 1815.

 

Intrigen är arketypisk. En skriftställare med det ödesdigra namnet Wilhelm (tänk: Tell) ska bevisa sin skicklighet som jägare för att duga som måg åt flickvännen Käthe. Annars gifter pappan bort henne med den skickligare Robert. Wilhelms officiella titel är ämbetsskrivare – den gamla översättningen kallar honom ”tingsskrivare”, en direktöversättning av tyskans sekreterare vid adelns domstolar. Han hånas som pennfäktare – här vill jag dra en lans för 1822 års ordval, ”pennhjälte” – dags att återuppliva den glosan, kan jag tycka.

 

Så han beger sig ut nattetid och träffar på en gammal soldat med träben vid en korsväg. Inom musiken var det väl först Paganini och sedermera Robert Johnson som antogs ha gjort en pakt med Djävulen – i Johnsons fall just vid en korsväg – för att kunna framföra sin musik så infernaliskt skickligt. Av soldaten skänks William förmågan att träffa rätt med sin bössa, en färdighet han är i behov av då han ska utföra ett slags provskott. Men hur ska det då gå när vissa av kulorna han får gör så att han missar?

 

Nog är det lätt att sätta sig in i hans trångmål, och det är också lätt att förstå hur frestelsen uppstår. Kanske det ska illustrera det fina ordstävet om att den som tar Fan i båten får ro honom i land. Annars tänker jag på de stackare som i våra dagar tar hjälp för att klara sina sysslor: de som dopar sig inom idrotten, de som fuskar genom att plagiera sina uppsatser.   

 

Apels språk är livfullt, och han utnyttjar sagans form till fullo i sin kraftfulla novell. Mannen med träbenet går också att förstå som en inbillning, en önskedröm, fram till det gruvsamma slutet. Det finns förstås gott om onda varsel och tvivelaktiga förebådande genom berättelsens gång.

 

Förlaget Hastur utför en kulturgärning, också den mestadels i skymundan, dock. Med undantag för Per Klingbergs initierade recensioner då och då är det svårt att följa deras utgivning i dagspressen. Synd, för det är lätt att missa guldkorn bland de tidigare utgivna, till exempel Jeremias Gotthelf, E.T.A. Hoffmann, Hanns Heinz Ewers, Gerhart Hauptmann, Gustav Meyrink och Algernoon Blackwood.

 

Till den här volymens förtjänster hör också en sedvanligt snygg formgivning. Förvisso är Caspar David Friedrich överanvänd som omslag till böcker världen över, men till den här boken har ändå ett mindre vanligt motiv använts. I hans dunkelsköna skog lyser ett sinistert ljus.