Brändö i mitt hjärta, Nicko Smith, Nicko Smith

Brändö i mitt hjärta heter Nicko Smiths sjunde diktsamling. Annars har han också gjort sig bemärkt för ett uthålligt och fruktbart arbete för att popularisera poesin, med hjälp av ideella recensioner och intervjuer på sin hemsida. Där sprider han kunskap och engagemang, och det har blivit ett ovärderligt arkiv för den som vill ha någon form av koll på den svenskspråkiga poesin, och eftersom Smith verkar från Finland har han också inkluderat mycket av den finska poesin.

 

Brändö är en ö invid Vasa, och till boken hör ett antal somriga foton, vagt sepiaanstrukna för att indikera en viss slags nostalgi. Jo, nog är det nostalgi som delvis är Smiths motor: förra boken Järnjungfrupoesi tog avstamp i hårdrocksbandet Iron Maidens 80-tal, och även här rör sig diktjaget mot ett förflutet.

 

Men också rör det sig mot ett mer formmedvetet uttryck. Tidigare har jag varit lite kluven till dikterna, och kan i viss mån hålla med om de snåla omdömen Magnus William-Olsson har skänkt böckerna i Örnen & Kråkans poesikalendrar. Å andra sidan är det ännu snålare att inte alls bli recenserad, något en poet av Smiths kaliber – med helt eller delvis egenutgivna böcker – får finna sig i så som det litterära fältet ser ut. William-Olsson kallar Smiths poesi för ”affirmativ”, och det är lätt att hålla med: dikterna bejakar den nära världen, den intima sfären.

 

Titeln kan förstås vara en allusion på Lasse Berghagens dänga ”Stockholm i mitt hjärta”, men det är kanske inbilskt att tro att den också slagit hårt i Finland? Berghagen är känd för sina pekoralistiska dikter (I mina blommiga sandaler), men ingen kan på allvar förneka att han är en underskattad musikant. Hos Smith finns en dragning mot det enkla, då flera av dikterna liknar tweets:

 

Nu skalar jag potatis

vattnet kokar

 

Skönheten i det enkla

 

Och samtidigt: behöver vi inte mer än någonsin påminna oss om värdet i både skönheten och enkelheten? Smith bekräftar poesins funktion att befinna sig utanför det materiella. Han skriver enkelt, som en motvikt till OEI och språkmaterialismen. Det må vara varsamt men för den skull inte uddlöst. Inskjutna i några av dikterna finns några diskreta anspelningar till den finländska poesins stora namn, som Gunnar Björling, Elmer Diktonius, samt den Larry Silván som förra året fick en osannolik renässans på svensk mark med den ambitiösa urvalsvolymen Jag hoppas du också är vid sjön i natt.   

 

Något av Björlings ljuslätta anslag finns i åtminstone en av dikterna:

 

Djupet och dofterna

i sensommarjorden

söker sig tillbaka

 

Störtar

mot rötterna

 

Grönskar människa

 

I dikterna finns också några rader om att uppleva sig otillräcklig, men att ändå försöka hitta något som kanske inte utgör ett hem, men som i tillräcklig grad kan kallas ett hem. Detta hem finns förstås i poesin, och det är gott nog åt somliga av oss.

 

Efter att ha följt Smith sedan början i hans tålmodiga arbete tycker jag kort sagt att han har blivit allt mer övertygande, allt mer stabiliserad i sin form, och jag tycker det här är tveklöst hans bästa bok hittills. Han rör sig kontinuerligt mot ett allt mer raffinerat tilltal. Dikterna fortsätter ha bäring i de egna upplevelserna, men det blir medryckande, och det korta formatet är ett passande format.