En bok av dagar, Patti Smith, översättning Peter Samuelsson, Brombergs

På ett sätt kan vi sörja att Patti Smith mer eller mindre har slutat göra musik. Sedan 2004 har hon bara gjort en skiva med nytt material, den tio år gamla och ganska lama ”Banga”. Sedan 2010 har hon å andra sidan fått se sju böcker utgivna på svenska, i kölvattnet efter mästerverket Just kids (den bästa självbiografin en rockstjärna någonsin har skrivit).

 

Senast i denna långa rad är En bok av dagar, som samlar ett fotografi för var och en av årets dagar, en slags lyxkalender där Smith mixar sina egna foton med kända bilder på sina inspiratörer, förebilder och idoler. Och de är – som bekant – ganska många. Hon har en generös kanon, helt enkelt, där de flesta råkar ha B som begynnelsebokstav: Baudelaire, Burroughs, Blake, Beckett, Bulgakov, Beuys, Bolaño, (E) Brontë, Broch, Brecht, Brancusi …  

 

Även om skribenten Smith är ganska begränsad i sitt uttryck finns det rader här som är vackra i sin enkelhet, som när hon kallar modeskaparen Alexander McQueen för ”klädernas Mozart”. Det kan få en att önska att hon hade fokuserat mer på text och mindre på bild – inget större fel med bilderna, men en del av dem är bara gryniga och artificiellt ”konstnärliga”. Dessutom är bildkvaliteten inte i bästa laget: jag tvingas söka upp originalet för att tillgodogöra sig ett foto av en mörk rock, och undrar om översättaren har läst fel (”rock” är ju sten på svenska, och bilden liknar mer en sten än en rock), men originalets bättre bildkvalitet visar att det verkligen är en rock.

 

Sedan 1996 har Smith dokumenterat sin vardag. Det är bilder på bandkolleger, familjemedlemmar, tågstationer, kaffekoppar … Ja, men också många bilder på artefakter och parafernalier. Som Borges (en annan inspiratör som börjar på B alltså) skrivbord från nationalbiblioteket i Buenos Aires: givetvis är det cirkulärt. Eller Virginia Woolfs säng. Och Frida Kahlos kryckor.

 

I den slit-och-släng-mentalitet som råder är det befriande att ta del av dessa ofta gamla ting. Smith visar värdet i att spara och bevara, vilket inte är samma sak som att ge efter och bli en hoarder. Men det blir också många bemärkelsedagar som ska uppmärksammas, i den generösa listan av författare, musiker, filmare, konstnärer, som ska redovisas. Där finns väntade stora namn, men också en del oväntade, som Anna Kavan (vars roman Is ju är ett mästerverk), Bruno Schulz, och – hm – Henning Mankell (HM). Till det mest sympatiska hör att så många av dem är icke-engelskspråkiga.

 

Och här finns också utrymme för ett och annat ögonblick som är häpnadsväckande oväntat. Det märks i Michael Stipes overkligt vackra foto av en sovande River Phoenix. Men också i ett foto jag inte tidigare sett av Marlen Haushofer, den på riktigt gudabenådade österrikiska författaren till mästerverk som Väggen, Vi dödar Stella, Vindskupan och Himmel utan slut. Patti Smith upptäckte henne under pandemin, och det är väl sant att sent är bättre än aldrig. Haushofer har en katt i famnen: ”Katten”, tänker jag illmarigt lyckligt.  

 

Smith har en beundran för en viss typ av konstnärskap, som kunde kallas ”oredans poetik”. En bild som illustrerar hennes trädgård är betecknande: ”Allt i min vildvuxna trädgård är vilt.” Inte förvånad, utbrister jag. En kort text om Goethe, vars födelsedag förstås också ska beaktas, avslutas: ”Stora verk ger inspiration, resten är upp till oss.”

 

Ja, och låt det inte stanna vid det. Jag har några gånger tidigare gnällt på hur Patti Smith idoliserar stora konstnärskap, men det kan finnas poänger med också det, att peka ut och visa att en större värld är möjlig. Det är upp till oss att förvalta, att inte nöja oss med att vara passiva mottagare. Om något har hon visat det frigörande i att skapa konst, att det är i skapelseögonblicket som livet får sin mening.