Å være flere, Steinar Opstad, Kolon

Steinar Opstad är något så ovanligt som en norsk poet som ofta översätts till svenska. Tre av hans diktsamlingar samt ett dikturval finns tillgängliga – de två senaste böckerna kom så sent som i våras. Dock finns ännu inte hans senaste på norska. Å være flere har hamnat på flera norska kritikers årsbästalistor, och det är inte svårt att förstå varför: han skriver en dikt som har en del likheter med de senaste poeterna som fått Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer och Louise Glück (låt oss inte räkna med Bob Dylan här).

 

Det vill säga: en poesi som rör sig genom tillvaron och existensen med det stora allvaret påslaget. Dikterna är distinkt diskreta, om en sådan paradox tillgängliggörs. På ytan ser det ut som tillfällighetsdikt, med 30 korta dikter och en längre svit, men i själva verket hålls hela samlingen ihop av ett tema som knyts till en död pappa, och ett diktjag som funderar vem han är och vem han blir i denna sorg efter pappan.

 

Ja, och det har också tidigare funnits en queer anstrykning i Opstads poesi, en dragning mot det könsöverskridande. Han tar inte riktigt steget fullt ut, och stannar vid några antydningar om att byta könsidentitet. Vad döden innebär summeras ytterst pregnant: ”Døden er at jeg har blitt / ett menneske mindre og ett mer”. Här finns också spår av tidigare kärleksdikter, i synnerhet från boken Kjærlighetstapene från 2015 (på svenska som Kärleksförlusterna).

 

Kanske har Opstad aldrig tidigare skrivit så här avskalat, och det rör sig ändå om en poet som arbetat hårt med reduktion. En poet som han kan påminna om är Gunvold Hofmo, en av Skandinaviens allra dugligaste 1900-talspoeter. Opstad skriver fint om henne i essäsamlingen Himmelretninger från 2012: ”Å dikte er å bli gjenfødt. Alle fødsler innebærer smerte. Jo større bevissthet, jo mer smerte. Gunvor Hofmo er en dikter født i stor smerte.”

 

Denna smärta ger sig till känna i denna Opstads nya samling. Jag utläser ur titeln en uppmaning att vända sig bort mot ensamheten in till en större gemenskap: vi behöver vara fler. Ur en renodlat svensk horisont är dessa dikter oväntat narrativa, alltså mer berättande än vi har vant oss vid, om vi nöjer oss med att läsa den svenskspråkiga poesin. Men som sagt, likheten med Tranströmer och Glück finns också i denna förmåga att ge dikterna en utformning mot berättelser i koncentrationens tjänst.

 

Han skriver om livets små mirakel, om känslor och om ljus som återkommande troper som binder ihop innehållet. Då finns de dyrbara stunderna intakta, ögonblicken då vi existerar på djupet och får kontakt med något substantiellt. I en dikt anropas George Floyd, som mördades av polisen våren 2020, i en dikt som fokuserar på nackens funktion av sårbarhet och styrka, men som också visar hur skört livet är i en ohygglig avslutande bild:

 

                                                        Alt det

som har betydning for å kunne eie sin egen nakke

 

eie den     til siste     sekund

eller å være frarøvet sin nakke     og å få trykket

 

et kne inn i den     Å få nakken knekt over

av den lovløse lovens     knær

 

De här sonneviska mellanrummen (Opstad har skrivit en essä om Sonnevi) är ett ovanligt inslag i denna samling, som annars är sparsam med typografiska hyss. En dragning mot det sensationella, rentav chockerande, har funnits tidigare i Opstads dikter, men här är han betydligt mer nedtonad, men behåller förmågan att gripa in i ens medvetande.

 

Och det är verkligen en väldigt fin diktsamling, som förhoppningsvis når ut till några läsare också i Sverige, som inte är bortskämd med den här typen av allvarligt desperat dikt som inte tvekar att kontemplera självmordet:

 

Helvete sitter i hjerteslagene

og i tanken, som så ofta fortalte meg

at jeg burde gjøre ende på meg selv

Men alltid reddet sola meg

 

Att bli räddad av ljuset, det är en fin tanke, som illustrerar Simone Weils idé om kärleken som något större än tröst. I Tyngden och nåden skriver hon: ”Kärleken är inte tröst, den är ljus.” Det hade varit givande att tillämpa Weils tankar på Opstads dikter, men det får anslå till framtiden. För tillfället räcker det med att konstatera att det kommer att finnas anledning att återvända till Opstad i första hand, för att läsa om denna bok med sina försåtligt enkla dikter med så stort innehåll.