Ur mammas mörker. Essäer om sjukdom, diagnoser, omsorg och hur jag blev filosof, Åsa Slotte, Förlaget

Friedrich Nietzsche och Nick Cave har skrivit motton till Åsa Slottes bok Ur mammas mörker. Essäer om sjukdom, diagnoser, omsorg och hur jag blev filosof. Ur Nietzshes Den glada vetenskapen om den mänskligaste av alla känslor: att bespara andra skamkänslor. Ur Nick Caves Carnage parafrasen på Nietzsche: det som inte dödar dig gör dig bara galnare.

 

De bildar bra ingångar till bokens fyra essäer, som i tur och ordning skildrar – förenklat uttryckt – galenskapens historia, anorexin, psykiatrin, samt den egna historien där mammans depressioner låg som en mörk skamfylld skugga över barndomen. Slotte är filosof och har disputerat med en avhandling om anorexi. Eventuellt hade debatten kring Sara Meidels nyutkomna bok om ätstörningar, Ut ur min kropp, blivit mer nyanserad om någon hade läst också Slottes bok.

 

Slotte skriver hur det är att vara barn till en mamma med en stigmatiserad och skamfylld psykisk sjukdom, som man på 80-talet inte talade högt om. Om behandlingen av sjukdom historiskt har rört sig från den rena (och ibland orena) magin mot det vetenskapliga finns det fortfarande utrymme för något som kunde kallas en tredje ståndpunkt, där läkekonsten har svårt att förklara placeboeffekten i andra termer än de vidskepliga. Slotte tar oss rejält långt tillbaka i tiden, till de första flodkulturerna, där läkaren och prästen ofta var samma person (det borde han ha tänkt på, den gode Doktor Glas innan han bestämde sig för att mörda Gregorius – de har mer gemensamt än vad som syns på den fula ytan).

 

Ja, och vidare med Empedokles och de fyra elementen och kroppsvätskorna, som vi numera ler överseende åt, medan de har haft enormt inflytande på inte minst kulturen. Det må vara att orden flegmatisk, kolerisk och sangvinisk inte längre nyttjas i vardagslag av andra än de som har ord som yrke, men melankolisk är ett begrepp som tillhör var och en och kanske också har vi blivit melankolins ägodel och leksak. Här finns kopplingar mellan Sapfo och Lana Del Rey som melankolins uttydare.

 

Dårskapen har haft skiftande status, visar Slotte, utifrån medeltidens ibland upphöjande av narren som sanningssägare och Dostojevskijs visa dåre furst Mysjkin i Idioten. Hon skriver om de tidiga hospitalen – mentalsjukhusen, alltså – och ger både bakgrund och överblick, är både djuplodande och framsynt. De perspektiv hon anlägger berör medicin, diagnos, vård, och visar att dessa inte är några enkeltydliga begrepp. Hon skriver om filosofi, litteratur och teologi, och det är inte alls oväntat att hon gärna lutar sig mot Simone Weil, som inte endast var politisk aktivist, utan hennes öde har också bäringar på medicinhistorien.

 

Men framför allt värjer Slotte sig mot etiketter, och visar vådan av att använda sådana. Jag minns när jag senast kallades hypokondriker, hur orättvist det var att bli hopklumpad med en viss typ av människa (för protokollets skull, jag har aldrig googlat en sjukdom trots att jag de senaste åren haft oändliga möten med sjukvården på grund av operationer, borrelia och annat).

 

En hel del teori behövs, däribland Girards idé om det mimetiska begäret, att vi åtrår det vi ser andra har. Vår kultur tävlar i slankhet, och det är kanske där faran ligger, just att vi tävlar. Att vi i så hög grad uppmuntras att tävla, att prestera. I resonemanget kring anorexi skriver hon om skönhetsideal och smalhetsideal som något som inte enbart härrör från det onda massmedia – i hög grad styrs unga människor som drabbas av kommentarer från skolsköterskor, vänner, familjemedlemmar.

 

Och diagnoserna är förrädiska och opålitliga verktyg för att på djupet förstå en sjukdom. På 60- och 70-talet växte kritiken mot psykiatrins binära indelning i sjuk och icke-sjuk, en kritik som samspelade med Freuds förminskade inflytande och medicineringens framkomst. Det råder fortfarande oklarhet kring de psykiska sjukdomarna, och kanske ännu mer så kring diagnoserna och hur de ska tillämpas. Det gäller också de många kvinnorelaterade diagnoserna: kroniskt trötthetssyndrom (ME) och fibromyalgi och endometrios (det sistnämnda så apokryfisk att word rödmarkerar den i texten). Dels skriver Slotte om bemötandet av de drabbade, och dels om en manligt kodad forskning som spenderat pengar på andra typer av sjukdomar (som drabbar penisbärare).

 

Som 25-åring drabbas Slotte själv av depression, och det är drabbande när hon berättar detta strax efter att ha skildrat sin mammas långa perioder av depressionstillstånd som varit så förlamande under dotterns uppväxt. Alltså, att ha en mamma som ofta varit oförmögen att se, bekräfta och ta hand om sitt barn. Dock kunde hon som ingen annan hjälpa henne när nöden var som störst, ”hur hon fullständigt orädd klev rakt ner  i min ångest.”

 

Jag ska tillstå att jag var rädd för att börja läsa den här boken. Nej, jag är inte hypokondriker, men det är något obehagligt med sjukdom, och jag är medveten om att denna min inställning gör mig till en dålig människa. Men det är också därför jag ville läsa, för att Slotte liksom Susan Sontag vägrar göra sjukdom till en metafor, alltså att den  representerar något annat än biologi. Eller så här: sjukdomar bär på så mycket barlast kring kultur och kontext, att den sjuke tvingas in i ett sammanhang som det inte är helt lätt att ta sig ur. Ett tydligt exempel är hur vi förväntas ”slåss” mot cancern, och allra helst ”vinna” över den – ett mönster som kan tillämpas på i stort sett alla sjukdomar.

 

I verkligheten är sjukdom inget vi kan slåss mot. Vi kan förvisso ha nytta av att ha livsgnista (eller vad det heter), men säg det inte till Börje Salming är du snäll, att han ska kämpa mer mot sin ALS. Vi kan bara förlita oss på vetenskapen och våra böner. Det vore också tacknämlig om somliga kunde sluta prata om diagnoser som en superkraft: framgångssagorna skymmer alla misslyckade individer som bara blir ännu mer frustrerade och utestängda.