Björnjägarens döttrar. En berättelse om sju systrar, Anneli Jordahl, Norstedts

På måndag utdelas årets Augustpris. Jag har tidigare skrivit om fem av de nominerade, och den som vill kan hitta mina recensioner – utan inbördes ordning – här: Iman Mohammeds Minnen av infraröd, Ia Genbergs Detaljerna, Lina Wolffs Djävulsgreppet, Jenny Tundedals Dröm, baby, dröm, samt Johannes Anyurus Ixelles. Nu har jag slutligen också läst Anneli Jordahls roman Björnjägarens döttrar, och kan väl konstatera att sällan de senaste sex åren har det varit sex så prisvärdiga som nominerats, och med så jämnt fördelade vinstchanser.

 

Jordahl utgår explicit från Aleksis Kivis finska klassiker Sju bröder. Det hade varit klädsamt om jag hade läst den, men här måste jag tyvärr erkänna en penibel lucka i min bildning. Däremot kan jag säga att det är förståeligt varför den här romanen har nominerats, samtidigt som den på flera sätt utmanar de gängse normerna och kriterierna för god smak. Men det är en gemensam faktor för de nominerade, att de vågar pusha litteraturen en aning bort från den säkra mark som stavas ”god litteratur”. Att läsa den här romanen är en på många sätt fysisk upplevelse.

 

Det är mycket smuts, svett, piss, skit, odörer. Mycket kropp, helt enkelt. Sju systrar, alltså, döttrar till en legendarisk björnjägare och kvinnokarl. De heter Johanna, Tiina, Simone, Elga, Aune, Tanja, Laura. Först dör pappan en gruvlig död, slagen ihjäl av en björn. Sedan dör mamman, som inte direkt har varit någon att hålla i handen när det har stormat. För pappan är de krigare; för mamman är de mest till besvär. Och vem har rätt? Pappan såg dem knappt medan han levde, medan mamman tvingades sköta alla marksysslor. Ändå blir pappan den som de vördar, eller kanske just därför, medan mamman måste ta en mer otacksam roll som glädjedödande tillrättavisare.  

 

De är sju robusta brudar, minst sagt. I stället för Kivi kan Jeffrey Eugenides morbida självmordsroman Virgin Suicides läsas som intertext. Där var det fem systrar som tilldrog sig traktens spionerande ögon, och här är det också en kille som ligger i buskarna med bokstavligen neddragna byxor och spanar efter tonårstjejerna Heskinen. Skillnaden: här är det mindre av the male gaze. De här sju systrarna är primitiva, oborstade, inte rumsrena för fem öre. Jordahl uppfinner en slags reporter som utger sig skriva deras berättelse, och det finns onekligen ett allmänintresse i att delge en historia som är så avvikande från allt vi förknippar med samtiden.

 

Pappans råd lever kvar: ”Lita aldrig på de två p:na. Prästen och polisen.” Mycket handlar om att undvika civilisationen och dess representanter. De lever i den djupa skogen, utan el, utan vatten, utan mobiltelefoner. De har inte gått i skolan, är analfabeter. Hur de klarar livhanken? De säljer skinn på marknaden. Är de offer eller skoningslösa illdådspersoner? Oklart. De lever något som med Tove Janssons ord kunde kallas ”dålighetsliv”, där de firar sina försäljningar med rikliga mängder hembränt och hembrygt öl. Sammanhållningen blir allt viktigare ju mer de avskärmar sig från den usla omvärlden.    

 

Jordahl leker med myten, med skvallret som omgärdar alla som gör minsta avsteg från den fastlagda rutten. Hela premissen är överdriven och det är skrivet på ett språk som nyttjar överspelets estetik. Det är roligt, ja, men också sorgligt som tusan. På samma gång är det högstämt och nedtonat. Jordahls språk firar stora triumfer, som när en av systrarna pratar om att allt som folk skriker efter dem börjar på ’s’: ”Gamlingarna skriker skitungar, stinklisor, slynor, satungar, svinpälsar, skogsbanditer, skogshönor, strykarkattor. Riktigt gamla vrålar sockenhoror. Vad skriker unga? Subbor, slödder, sippfittor, sumpråttor.”

 

Länge lever de i symbios med varandra, tydligt utskrivet i hur de ägnar sig åt aktivitetet i grupp – gyttjebad står ofta på programmet – och till och med helst sover i en klump. Men så utkristalliserar sig grupperingar, och ifrågasättanden av det rimliga i att leva som de gör när det innebär sådana umbäranden, inte minst när kylan sätter in. En av dem är ett veritabelt helgon, Simone – och det är kanske ingen tillfällighet att hon delar förnamn med Simone Weil. Denna romans Simone är den enda som bevarat sin barnatro, medan de andra är övertygade hedningar.

 

Till denna vilt uppsluppna skröna har Jordahl uppfunnit en milt road berättare, som är lojal med systrarnas livsinställning. Finns det inte något lockande i att helt vända ryggen åt stadslivet? Kanske berättaren är duperad, kanske det trots allt krävs ett visst måtta av sans även för den som konsekvent ska leva utanför samhället? Jag gillar att den här romanen tar ut svängarna, även om det resulterar i att den ibland blir lite väl löst sammanhållen. Fast det är ju en del av sättet att berätta, tänker jag, att det uppsöker det gränslösa och vilda. Det är ett välkommet inslag i en annars så städad samtidslitteratur.