Tingen, Ulrika Nielsen, Schildts & Söderströms

Vi är omgivna av ett överflöd av saker: grejer, föremål, attiraljer, ting. Med sin nya bok utforskar Ulrika Nielsen vårt förhållande till dessa ting. Tingen består av i ej ringa avseende katalogiseringar och uppräkningar av allt vi samlar på oss: kläder, leksaker, konstverk, böcker, smycken, möbler, köksprylar, väskor. Smått och stort. Bokens omslag är sparsmakat och överlastat, ett överbelamrat bord.

 

Nielsen skriver en essädikt (diktessä, kallar förlaget det), där hon i sju avsnitt går igenom förhållningssätt till tingen, hur de kommunicerar med oss, vad de gör med oss, och vad vi ska ha dem till. Hon lånar olika citat som ingångar, däribland Leif Holmstrands ord: ”Människans största kulturprodukt är avfall.” Det blir onekligen ett rotande i skräp.   

 

Jag hinner tänka både en och två gånger på den stora auktoriteten i frågan, Marie Kondo, innan hon följaktligen omnämns i boken. Hennes KoMarinmetod (om saker inte skänker glädje ska de kasseras till återvinningscentralen) blir föremål för visst raljerande, och jag kan hålla med. Det är en sträng princip, och den som lever med principer blir bara en tråkig människa. Hellre den bejakande upptäckarglädjen i att inte döma på förhand.

 

Hos Nielsen finns det också plats för det trasiga. Ett askfat går sönder och skärvorna dammsugs upp, men det går ju att ur påsens inre plocka fram resterna och limma ihop den. Än sen om det fattas några bitar – även ett trasigt askfat kan emanera glädje. Så i den mån Nielsen har en princip står den i motsättning till Marie Kondos minimalism: en maximalism som saknar hierarkier.

 

Eftersom vi inte vet är det bäst att vara på den säkra sidan. Med andra ord: hellre spara än slänga. För att ta ett närliggande exempel: böcker. Hur många gånger har det inte hänt att jag låtit en oansenlig bok passera ut ur bokhyllorna mot sortergården, för att inte så lång tid därefter upptäcka att jag behövt använda den? Nielsen tar upp svåra aspekter, livsavgörande beslut, i ett resonemang med mamman och vad som är värt att behålla. Skräpet kan göras produktivt:

 

genom alltihop svävar en fråga:

var går gränsen mellan verksamma ting

och döda ting, var går gränsen

mellan overksamma ting och avfall?

 

Vi har för mycket saker redan, hör jag dig invända, och det må stämma. Men också: vi köper för mycket nytt hela tiden, och denna konsumtion är beroende av avyttring i högt tempo. Därmed blir vi alienerade från värdet i det vi redan har. Denna faktor tas inte explicit upp av Nielsen, men kan anas bakom den uppskattning hon lägger vid tingen.

 

Här skapas då en märklig form av dokumentation, där dikten eller essän (varför inte ”dikten och essän”?) mäter ut ett liv i form av de objekt vi omger oss med, saker med ett värde endast vi själva kan uppskatta, så som det ska vara. Tingen sprids inte, de hör ihop och hålls samman:

 

Tingen tenderar att förmeras,

de sjunker in i tillvaron

tillsammans med dig,

det går inte bara så där att lösgöra sig.

 

Den här boken ligger rätt i tiden. Jag har det senaste året läst bland andra Lucy Ellmanns essäsamling Things Are Against Us, som på ett lekfullt sätt visade att våra saker står i ett antagonistiskt förhållande till oss. Men också Warren Ellis bok Nina Simone’s Gum behandlar ting, artefakter, och dess värde. Ska det kallas nostalgi, att så benhårt fästa sig vid saker? Ja, fast inte den sortens nostalgi de flesta av oss ägnar sig åt: gagnlösa försök att återuppleva ett förflutet. Snarare består tingens nostalgi av annat än ansträngda ansatser att bli ung på nytt, och mer av ett vördnadsfullt förhållningssätt till saker som vi annars ratar och ser ned på.  

 

I sammanhanget tänker jag också på Elizabeth Bishops dikt ”One Art”, som behandlar det svåra i att förlora saker: dörrnycklar, en bortslösad timme, platser, namn, en klocka, hus, städer, floder, en kontinent – samt en älskad person. Det är alltså svårt – katastrofalt, med Bishops ord – att förlora saker. Nielsen exemplifierar med en farbror som under ett krig går på en mina och sprängs, och kroppen går i bitar medan hans saker består, såsom en anteckningsbok som avslöjar de drömmar en ung människa kan ha.

 

Liksom tidigare – jag har läst den här författaren sedan 2009 – skriver Nielsen i det mindre formatet. Det är i blygsam skala, men anspråken blir ändå storslagna genom att kopplas till filosofi och levnadsvisdom. Hur mycket vi än försöker oss på kontroll och reducering och minimering finns kaoset där ändå. Lika bra att omfamna det, och leva i samvaro:

 

Jag skaffar mig ting

som jag tycker om.

Jag tror att jag ska bli

mer som tingen

men det är tingen

som blir mer som jag.