Låt oss aldrig tala ut, Lina Hagelbäck, Trombone

Bokmässan är över, den första sedan 2019, och jag har läst på håll och kanter att det var den bästa någonsin. Instämmer gärna: jag trivdes ypperligt. En av de goda sakerna med mässan är besöken vid de små, de allra minsta förlagen. Till dem hör Trombone, som i år huserade i ett skrymsle i anslutning till poesiförlaget Pequod press. För den som bor i en mindre stad – eller för den delen i en kulturfientlig stad (Jönköping) – är det uppmuntrande att ta del av det utbud som finns bortom de feelgoodböcker och deckare som trängs om utrymmet i de generiska Akademibokhandlarna, identiska över hela landet.

 

Hos det försvinnande lilla förlaget Trombone finns en diminutiv Svavelserie, där dess tjugofemte bok (det vill säga: pamflett) är skriven av Lina Hagelbäck. Låt oss aldrig tala ut är ett häfte med tjugofem kortdikter som inryms på sexton sidor. Ett smakprov. En bok som är … liten men naggande god? Nja, det är sällan det goda som är Hagelbäcks ärende.

 

Kort summering, för dig som fortfarande tror att livet består i att läsa sådant som alla andra läser (Jan Guillou, Camilla Läckberg, Jan Guillou, Mari Jungstedt, Jan Guillou, Karl Ove Knausgård, Jan Guillou, Karin Smirnoff …): Lina Hagelbäck hör till de mest begåvade svenska författarna som debuterat de senaste tio åren. I bok efter bok har hon uppvaktat fantasins möjligheter i dikter som låter lyriska eruptioner möta narrativ som inte erkänner några begränsningar. Kort sagt: underbar poesi som befinner sig mittemellan det levnadsglada och det ångestfyllda.

 

Så som livet är, för vi som inte tror på att vi lever i den bästa världar, vi som inte erkänner marknadens Damoklessvärd över oss, vi som inte kapitulerar för kapitalismen. Hagelbäck är flitig, och det tackar vi för. Hon skriver en rytmisk frimodig dikt som inte ber om ursäkt, som inte gör några eftergifter åt ängslig vaksamhet inför det konventionella. Hon skriver dikter som söker något annat än bekräftelse:

 

nu när jag spillt vin

över mina avigsidor

ett behov av åska

en gatlyktas tillåtelse att jaga

 

Just detta ”något annat” blir Hagelbäcks modus. Hon använder ett bildspråk som på ytan kan tyckas likna surrealism, men den är samtidigt just något annat, något som inte nöjer sig med den ibland klyschiga och förutsägbara tropen med bildled som är så oförutsägbara att de blir förutsägbara. Hon hittar på nya sätt att överraska, och låter dikterna röra sig i korta ryckiga zickzack-mönster.

 

Liv spiller över på dikten, eller om det är vice versa, att dikten spiller över på livet. En katt springer bort. Som katter gör: de kommer och de går, gör som de vill, och vi kan bara förtvivla i vår saknad. Hagelbäcks dikter handlar i hög utsträckning om hur vi ska leva, men också hur vi ska skriva. Hon tillverkar både en poetik och en självhjälpsbok. Hon har en så osviklig känsla för ords valörer att dikterna blir ett pärlband av lyhörd och lekfull skaparkraft.

 

Det är ett konstnärligt arbete som kombinerar ord och bild mer implicit än explicit. Hagelbäck förskjuter betydelser och förflyttar mening med sina små dikter. I sina tidigare diktsamlingar – senast Kometkarta i fjol – har hon rört sig mot ett allt mer städat uttryck, ett mer nedtonat register. Detta utan att släppa på de ibland hejdlösa infallen att väcka oro och skapa överraskning. Plötsligt står där mitt i dikten ”nydiskade björkar”, till exempel.

 

I dikterna finns en rörelse också mot berusning, men det är inte enbart diktjaget som ska berusa sig, utan också världen är i behov av berusning. Det är ett bildligt och bokstavligt rus som eftersträvas. Notera: allt ska inte tas bokstavligt heller, så det går ju att berusa sig utan att ta genvägen över alkoholen. Vad Hagelbäck åstadkommer med sina försök att berusa världen är att ge den ett tillfälle att kantra mot det skeva och irrationella.

 

Dessa dikter må vara konstiga men de är inte godtyckliga, och de är mer förtjusande än tjusiga i gängse mening. Diktsamlingen är kort och har en abrupt slutpunkt, men jag ser den mer som en uppmaning till ett fortsättande än ett slut. Boken tar slut – inte författarskapet, som alltså bevarar sin kapacitet att väcka förundran och beundran. Därför avslutar jag med förhoppning: Lina Hagelbäck, låt oss aldrig tala ut, låt oss bara fortsätta tala och tala i bok efter bok.