En övning i revolution, Kayo Mpoyi, Norstedts

Vi var många som charmades av Kayo Mpoyis debut Mai betyder vatten som kom 2019. Till exempel vann den Katapultpriset. Men vänta, ”charmades”, är inte det ett opassande ord. Jo, i sammanhanget – det var en stundtals gruvsam historia som berättades, om missförhållanden och övergrepp. Den var också i viss mån kaotisk, men hölls ihop av Mpoyis genomtänkta och övertygande berättarteknik.

 

Nu ska genast sägas att hennes andra roman, En övning i revolution, är ännu mer kaotisk på ytan. Till skillnad från debutens Adi har den ingen uttalad huvudperson, även om man förleds tro att det ska handla om Kapi (Kapinga Marie Mujinga Kalalu), yngst i en lång syskonskara från Kinshasa. Men skaran är utspridd, och släkten och kusinerna likaså över ett jordklot där trådarna också råkat hamna i Sverige.

 

Där i Sverige har Ma hamnat, mormor till Kapi. Mellan dem finns mamman Kadi, vars man Ésaïa har många röda flaggor. Det här berättar Mpoyi om, men på ett helt okonventionellt sätt. Debuten väckte mycket beundran: så här rutinerat och professionellt skriver sällan debutanter. Helt klart står vi inför något som blivit en slags anomali i den svenska samtidslitteraturen – jag talar om ambition.

 

Därför är det inte helt lätt att följa med i berättelsens svängar. Det tar sin gruvliga tid innan intrigen sätter sig, innan vi lärt känna dess huvudkaraktärer, utifrån ett ganska omfattande persongalleri. Vi förstår att Kapi redan som ung är utkorad som författare – hennes uttrycksförmåga väcker viss oro hos familjen, som inte vill se sitt barn förknippas med den typ av häxerier som går under namnet kindoki.

 

Det är en roman där demonutdrivning bedrivs parallellt och lika självklart som entreprenörskap. Det handlar också om erotiken, om än på ett undertryckt sätt. Ett citat ur Audre Lordes essä ”Uses of the Erotic” inleder, och därmed blir saknaden kanske det mest genomgående temat för romanen. Det är en erotik som löper i trots mot allt dåligt som drabbar människorna och blir en minerad mark för en del av karaktärerna.

 

Mpoyi skriver i en registrerande stil med dokumentära anspråk. Den berättare som vi hittar i texten är aldrig påträngande. Ofta är det som att hon överger fiktionskontraktet och behandlar stoffet som vore texten ett journalistiskt reportage. Där finns en historia om koloniseringen och de försök som görs att hantera nya erfarenheter och hur de ska införlivas med ett traditionellt levnadssätt. Konflikten mellan det nya och det gamla skildras genom Kapis distanserade blick, där balansen mellan att bevara beprövade ideal och kasta sig in i nya måttstockar blir en ständigt brännande fråga.

 

Det har resulterat i en roman som är lärorik utan att den blir didaktisk. Faran är att karaktärerna inte riktigt fördjupas, att vi berövas grundliga personporträtt. Jag är en aning frustrerad över att Kapi förblir ett mysterium. Å andra sidan har Mpoyi satsat på att gestalta något större än individen, den förtvivlan som paradoxalt nog kan både hålla ihop människan och skapa triumferande ögonblick. Där finns också de stora avstånden mellan människorna, och det handlar främst mellan Kapi och mamman, och allt det outtalade som står i vägen för att de ska nå fram till varandra.  

 

Det är vackert gjort, när Mpoyi gestaltar själva oron. Hennes text blir ett slags gungfly av ovisshet, en instabil grund för både hennes karaktärer och för oss som läsare. Hon har lyckats skildra en värld som inte går att lita på, och det om något är migrantens situation. Genom det kaos som skrivs fram skär en klarsyn av ovanligt slag, en klarsyn som inte hör till berättaren utan mer till det berättade.