54, Nelson Ball, översättning Charlotte Jung & Eva Ribich, Trombone

Nelson Ball (1942-2019): kanadensisk poet och förläggare. Han debuterade 1965, och var flitig med publikationer i chapbooks. Inget har översatts till svenska. Förrän nu, då Charlotte Jung och Eva Ribich för Trombones räkning ger ut en samlingsvolym med dikter från perioden 1991-2017. Den heter 54. Om du gissar att den innehåller exakt 54 dikter har du gissat rätt.

 

Låt mig tillstå: jag var en smula skeptisk inför de här dikterna, spatiöst uppställda där raderna ofta bara består av ett enda ord. Likt hos Jan Erik Vold, den norske imagisten. Imagism var som bekant i ropet för drygt 100 år sedan då främst Ezra Pound visade hur enkelhet kunde bli en genväg till poetisk pregnans. Exempel: ”The apparition of these faces in the crowd; / Petals on a wet, black bough.” Förmodligen litteraturhistoriens bästa tvårading.

 

Den renhet som eftersträvas ger också Ball prov på vid flera tillfällen. Det är en estetisk renhet som kommer nära de ideal som drömdes fram av några danska regissörer när de skissade fram manifestet Dogma 95, som blev kanske lite orättvist kortlivat. Det handlar inte lika mycket om att beskriva världen som att vara världen, att dikterna blir sitt innehåll.

 

Jung och Ribich har skrivit ett fint men stundtals lite väl invecklat förord: ”Ball kommer, när dikterna når ända fram, på detta sätt nära varats paradoxala uregenskaper; hur existensen på en nivå är skild, sluten och nästan statisk, men på en annan nivå utgör ett konstant föränderligt kontinuum.” Jo, säkert. Bättre lyckas de när de förklarar hur papprets vithet ingår i Balls poetik, och därmed tycks mig hans skrivande röra sig mot det ordlösa och nästan likna dans.

 

Det kan se nästan provocerande enkelt ut. Men det är samtidigt förtjusande, och kan illustreras av dikten ”Landskap”:

 

Molnens skuggor

          vandrar

                    på marken

 

Det är snyggt utfört. Och det kunde ha skrivits av ett barn. Så ser dikterna ofta ut i det här urvalet, där Ball gärna återkommer till några favorittroper. Där finns snön som fångas av ett spindelnät. Jetplanet som med sina chemtrails kommunicerar … något … på himlen. Med sina många syftningar på naturen och de minsta krypen – spindlar, syrsor, nyckelpigor, myror – kunde det erinra om Harry Martinsons mikroskopiska perspektiv.

 

Eller Tomas Tranströmer, för den delen. Minns dennes ”Från mars -79”, också den en miniatyr:

 

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk

for jag till den snötäckta ön.

Det vilda har inga ord.

De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!

Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.

Språk men inga ord.

 

Och hos Ball? Så här, i dikten ”Spår”:

 

Ord

på vitt papper

 

fågel-

spår

 

på

 

hård

snö

 

Dikterna vägrar omskrivning och försköning. Metaforen hålls passiv hos Ball. Ytterst handlar det om det språklösa, om att skildra en värld som håller på att bli till, som väntar på att skapas. Ball skriver känsligt om ljud och visar överlag känslighet för de intryck som knappt kan uppfattas eller uppfångas.

 

Här handlar det om att inse sin obetydlighet. Mitt initiala motstånd slipas ned: onekligen är det här dikter som gestaltar de mirakel som uppstår i det lilla. Med självklarhet tar sig Ball an sina ämnen och gör dem angelägna. Det är mycket snö, mycket luft, mycket insekter, mycket årstider. Det är mycket bra.