Kärlek på svenska, Marit Kapla, Teg Publishing

Ett gammal skämt placerar de romantiska poeterna Lord Byron och Shelley på en bergstopp, där de blickar ned över det vackra natursceneriet. Byron muttrar surt: ”För guds skull Shelley, förstör inte det här poetiska ögonblicket med att säga något poetiskt!” Något liknande gäller för kärleken, att poesin bara förstör den. Eller ok, Ann Jäderlund har fått allt mandat att skriva poesi om kärlek – andra poeter kan skriva om träd, krig, höghus, drakar.

 

Trettioen personer har intervjuats i Marit Kaplas nya bok Kärlek på svenska, som utgör en slags syskonbok till debuten Osebol. Det vill säga: ett antal röster som sammanställts av författaren, som lämnar frågorna utanför texten. Det ger rösterna tillfälle att dominera samtalet. Som uttalad inspiration har Svetlana Aleksijevitj fungerat – hennes projekt Kärlek på ryska har genererat en dokumentär av Staffan Julén, som också arbetat i samröre med Kapla för detta projekt, en film som också blev en bok.

 

Äldsta personen är 87, den yngsta 21. Vissa namn är bekanta, som den nyligen döda Inger Alfvén och Helena Granström. Men här finns också Alice Staffan, en queer person, och det queera perspektivet är ofta förekommande hos de intervjuade. Som det heter i filmens värld: ”love is a many-splendored thing”. Queert och mångkulturellt.

 

Personerna representerar för all del olika stadier i livet, men också olika stadier inom var och en, de olika segment som vi består av. Kärleken är sig lik. Tänk på Tage Danielssons novell ”Den första kärleken”, som lurar läsaren att se det förälskade paret som två ynglingar, men som på slutet visar sig vara två åldringar.

 

Kaplas arbetsmetod är ny för svenska förhållanden, men den lånar tydligt från just Aleksijevitj. Gott så – det som visas med Kaplas egna bearbetning, att låta intervjusvaren skrivas som poesi, ger indikationer av unikt slag. Tack vare intervjuerna kommer vi nära individerna, kanske ännu mer tack vare att vi saknar frågorna, och själva tvingas fylla i dem, föreställa oss dem. Ibland svarar de fyndigt, ibland bara platt, men det är nog helt på sin plats, att det är i linje med kärleken som väsen, att den rör sig mellan det sublima och det löjliga. Det som också ska balanseras är rädsla och mod.

 

Sverige har väl lite dåligt rykte kring begreppet kärlek, så jag må vara förlåten om jag drar öronen åt mig av en titel som lyder Kärlek på svenska. Talar kärleken ens svenska? Inte enligt Hjalmar Söderberg, som i pjäsen Gertrud låter Erland Jansson säga: ”Älska, ja – hvad är det egentligen? Jag har alltid tyckt att ”älska” är ett underligt ord. Det låter så främmande. Det låter inte som det vore riktig svenska.” Att döma av tv-produktioner som ”Första dejten” har inte mycket ändrat sig, utan svenskar verkar vara tafatta och nervösa kring allt som har med kärlek och attraktion att göra.

 

Och ändå: Kapla trollar fram passionen i intervjusvaren, allra mest kanske när författaren och fysikern Helena Granström lägger ut texten, och får visa att det minsann går att prata kärlek på svenska:

 

Själen tog min kropp i besittning

och gav upphov till en åtrå

som jag aldrig hade känt.

 

Det kändes som ett begär

med substans.

 

Men kärleken finns också i det vardagliga, i varje enskilt ögonblick. Så är också livet, skeenden där kärleken vistas och överlever, slitstark och pålitlig. Förändras den av ålder? Nja, inte enligt de svar vi har att tillgå här. Det som händer är mer att man ser hur språket förändras, att uttryck och vokabulär föryngras under läsningen från de äldre till de yngre, som när en visserligen lite ålderskrisande 55-åring säger att han ”levlade upp”.

 

Boken ger ett utsnitt av Sverige, från norr till söder. Visst kan man utläsa ett och annat av svaren. Som att en norrlänning gärna säger ”vars”, att en med adligt namn talar om något som heter ”kokerska” (jag fick googla). En sak som också tydliggörs är att en del av de något äldre männen finner det svårt ibland att tala om känslor, att de kapitulerar och erkänner att kvinnor förmodligen har lättare att prata om sådant. Det är en trist inställning, som lyckligtvis håller på att förbättras, och effekten kan utläsas av boken, som rör sig genom decennium efter decennium, med allt yngre deltagare.

 

Att en del av bidragsgivarna jobbar med konstnärliga saker underlättar nog deras svar, att de helt enkelt är vana att analysera känslor, att de är vana att arbeta med språket och med kreativitet i vid mening. Kaplas bok visar värdet i att kombinera känslor med praktik, med görandet, att kärlek handlar om att göra saker tillsammans, att skapa ett ”vi”. Hur mycket i boken som är Kaplas eget verk är en både relevant och onödig fråga på samma gång, då hon liksom i Osebol agerar smidig förlösare av något som onekligen måste kallas poesi, om än av det vardagligare slaget.

 

Tips till den som inte kan få nog av kärlek, men också kanske tycker att berättelserna i Kaplas bok ägnar sig för lite åt vuxna aktiviteter: Åsa Kalmérs bok Naket. Det mest intima, som helt nyligen utkommit på Romanus & Selling. Hon har tidigare dramatiserat texter av den ständigt närvarande Svetlana Aleksijevitj, och hennes intervjubok låter ett större antal personer komma till tals med sina erotiska livhistorier. Metoden är snarlik, men utfallet är mer explicit. Betrakta dig därmed antingen varnad eller anbefallen.