Politiker som inte växt upp

Pippi Långstrump, Alfons Åbergs pappa och Trisse i Pelle Svanslös: tre figurer från barnböcker. Tintin, Fantomen och Modesty Blaise: tre figurer från tecknade serier. Samt Selina Meyer i Veep och Birgitte Nyborg i Borgen: två figurer från tv-serier.

 

Så blir utfallet när våra partiledare ska nämna vilken fiktiv figur de identifierar sig med. Under sommaren har Dagens Nyheter intervjuat partiledarna om deras kulturvanor och syn på kultur. På den oskyldiga frågan om vem de identifierar sig med avslöjas således deras brist på ambitioner, på smak, på mognad.

 

I en scen i tv-serien Samtal med vänner, som nyligen avslutades på HBO, frågar Frances en dejt om hans favoritpoeter. Han säger William Butler Yeats och Seamus Heaney, och hon frågar spydigt om han inte kan nämna någon som inte ingår i skolans kursplan. Med andra ord: en mogen människa har läst något efter sin skolgång, och en mogen människa borde också kunna svara något annat än det hen läste som åttaåring när du får frågan vem du identifierar dig med.

 

Det kan tyckas snobbigt att klaga på dessa svar, men nu är partiledarna inte längre barn. Likt Frances kräver jag följdfrågor: har du inte läst något efter att du var åtta? Läser du serier fortfarande? Gör du inget annat än ser på tv-serier? Om du nu läser romaner – två partiledare nämner Bernardine Evaristos suveräna Flicka, kvinna, annan – varför inbringar det inte större spår i dina svar?

 

Som väntat lyder svaren på kulturvanor ett känt mönster. Som viktiga svenska kulturskapare inom musikens område nämns oftast Abba, Roxette, Abba, Robyn, Abba, Avicii, Abba, och Abba, nämnde jag Abba? – alltså artister som är mer företag än konstnärer, artister som nämns oftare i termer av skiv-, biljett- och strömningssiffror än i vad deras musik faktiskt uträttar.

 

Och på andra konstnärliga områden: Astrid Lindgren, Selma Lagerlöf, Astrid Lindgren, Carl Larsson, Astrid Lindgren, Bellman, Astrid Lindgren, och Astrid Lindgren, nämnde jag Astrid Lindgren? Den svenska kulturen framstår som oerhört förutsägbar, cementerad i en sentimental kedja av sådant du kan tillgodogöra dig när du är barn och sedan aldrig mer behöva utmana med nya intryck.

 

När ett annat lands kulturpolitik ska anges som förebild svarar hälften av våra partiledare Frankrike, men det finns absolut ingenting som kan få mig att tro att någon fransk politiker skulle komma undan med att svara Tintin som fiktiv förebild. Belgare eller inte, att identifiera sig med en seriefigur skulle inte falla de franska väljarna på läppen.

 

Vore jag konspiratoriskt lagd skulle jag misstänka att svaren är strategiskt uttänkta, att de vill appellera till det som Göran Hägglund för tretton år sedan kallade ”verklighetens folk”. Han menade att ”konstnärer” (inom citattecken) ”lever på att provocera och sprida olust i det offentliga rummet”.

 

Det största problemet med den problembeskrivningen är att den är helt felaktig. Konst och kultur har låg status i Sverige, och det hotas av politiska förslag som vill se en marknadsanpassad kultur som inte kräver bidrag. Med andra ord: adjö balett och opera, medan den Sweden Rock som Jimmie Åkesson diggar kommer att klara sig utmärkt. Astrid Lindgrens böcker klarar sig nog också, men det ser sämre ut för Ann Jäderlunds poesi.

 

I England har man i år diskuterat hot om nedläggningar av humanistiska kurser på universiteten, eftersom det är osäkert om de leder till fasta anställningar inom en halvårsperiod efter examen. I stället vill de satsa hårdare på karriärbaserade kurser och program. Samtidigt i Sverige tvingas gymnasieskolorna överge det humanistiska programmet, av brist på sökande.

 

Inför sådana nyheter kan man kapitulera. Eller mobilisera sig. Den dag en svensk partiledare nämner en romanfigur – en karaktär från en skönlitterär roman som de har läst efter avslutad skolgång – kommer jag att vara mindre missnöjd. Om de söker en kritiskt tänkande person som förebild är Frances från Samtal med vänner en bra början.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/8 2022)