Sidor

14 aug. 2022

Lärostycken, John Hanse och Henrik Bromander, Federativs förlag

Ok, så här är det: först var jag irriterad på att valrörelsen aldrig började, att det kändes avslaget och likgiltigt och prokrastinerat. Sedan, under veckan som gått, väcktes mitt missnöje av alla befängda utspel från partierna. Så nu känns det som att alternativet ingen valrörelse hade varit att föredra framför den dåliga som vi verkar ha framför oss.

 

De allvarliga politiska frågorna diskuteras också inom konsten, och ett sådant exempel från i år är den bok som utkommit från syndikalisterna säte, Federativs förlag, samskriven av John Hanse och Henrik Bromander. Lärostycken utgår från Bertolt Brechts teaterarbete strax innan nazisternas maktövertagande 1933. Men vilka är nu Hanse och Bromander?

 


Jo, Bromander är kanske mest känd som serietecknare, och han har också några intressanta politiskt inriktade romaner under bältet. Hans magnum opus är den smått vidunderliga Smålands mörker. Efter ett författarsamtal approcherades han av Hanse, som är teaterregissör, och han ville sätta upp Bromanders serieroman på scenen som en monolog. Ett kollektivt arbete inleddes, och det sker med betoning på att ordet ”skapa” ersätts med ”producera”.

 

Brechts avsikt var att engagera publiken och göra den delaktig. Han var ute efter att visa kollektivets styrka, och det är motiverat att aktualisera den tanken i vår individbaserade samtid, att kollektivet är något som har gått förlorat. Läxan: vi behöver lära oss att samarbeta. Ulrike Meinhof från RAF menade att Brechts tankar i pjäsen Åtgärden alstrat det spöke som hemsökte det borgerliga Västtyskland. 

 

Hanse och Bromanders bok bygger i sin tur på två föreställningar: ”Våld & pedagogik” och ”Kropp & straff”. Först sätts Brechts arbete i kontext, och så en gedigen genomgång av förutsättningarna för deras samskrivande, följt av pjäsmanuskripten. Det är pedagogiskt riktigt. Nu är det ju så här att didaktisk konst har dåligt rykte, men om man ska utöva sådan finns definitivt sämre förebilder än Brecht. Brechts dilemma handlar om det går att offra en individ för kollektivets väl och ve. Kan saken trumfa människolivet, om det kommer flera till gagn? Teatern lämpar sig ypperligt för den typen av moraliska dilemman.

 

Det gemensamma arbetet i den här boken syftar på att diskutera hur vänstern ska kunna gå vidare efter att ha tappat viljan att åstadkomma ett nytt samhälle. Som de själva förklarar i ett av de längre förorden till sina pjäser: ”Snarare verkade man nöjd med att peka finger på problem, att vara mot istället för att vara för och i värsta fall utgöra ett självgott politiskt-moraliskt korrektiv där den som tyckte mest rätt vann.” Det är en skarp analys av ett reellt problem för vänstern, att den håller på att bli för självbelåten. Det är dags att gå vidare, liksom.

 

Här reser sig stora frågor, som vilket våldsutövande som är godtagbart. När Andreas Malm nyligen i sin bok How to Blow Up a Pipeline förespråkade våld mot material föll det inte i god jord, men det verkar ju inte som att parlamentariska lösningar (eller ens förslag på lösningar) är att vänta, så det är inte så konstigt att tålamodet tryter. Med hjälp av de förklarande texterna sätts det politiska läget i rätt sammanhang.

 

I pjäsen ”Våld & pedagogik” kolliderar aktivister med fascister med poliser med motdemonstranter och med bystanders. Hanse och Bromander vill ogärna ge svar, och det är både till pjäsens fördel och nackdel. Det kan invändas att det är en ganska feg hållning, men det bidrar också till att pjäsen blir levande och aktuell. Inte minst i den här så kallade valrörelsen, hur obefintligt eller dålig den än känns i dagsläget. Frågan om hur våld ska brukas för att inte bli kontraproduktivt är minst sagt viktig, med tanke på allt prat om hårdare bud mot allt som avviker från den inslagna vägen.

 

I pjäsen ”Kropp & straff” är det i stället Sartres pjäs Kroppar utan gravar som statuerar förebild, om än på ett mer avlägset sätt. I Hanse och Bromanders pjäs tar man fasta på interneringssituationen. Här har några år passerat, och 2016 såg populismens ovälkomna återkomst på den politiska arenan. De vill studera de lärdomar som kan inhämtas ur nederlaget. En viktig iakttagelse görs av en fackligt aktiv vars släkting har erfarenhet av sydamerikanska fängelser. Även om tortyr förekom där var den tillvaron att föredra framför de svenska fängelserna, där ensamheten och isoleringen var värre straff. Kan vara värt att påpeka det för alla dem som anser att svenska fängelser är ett lyxigt retreat.

 

Här skildras vad som händer om (när?) ett högerextremt parti tagit makten. Rollerna växlar mellan nationalekonomen, politikern, juristen, handläggaren, polisen, kriminalvårdaren, med flera, samtidigt som ”författaren” och ”regissören” blandar sig i och förklarar och ger instruktioner till publiken. De åstadkommer en teater som tar ställning och tar itu med samhällsfrågorna.

 

En av karaktärerna är ”den passive medborgaren”, och det kan tyckas övertydligt när denne tar till orda:

 

Jag orkar inte riktigt sätta mig in i problemet, vilket de[t] nu är. Jag har nog med livspusslandet. Det är för mycket att göra på jobbet, för mycket att lösa med barn och partner och hem och hus och för mycket elände i världen. Det går ändå inte att lösa. Allt jag orkar är att se fram emot nästa fredagsmys, nästa teveserie att plöja, nästa löneförhöjning.

 

Men det som på pappret ser svartvitt ut betyder inte att det saknar täckning i verkligheten, och ofta är det så, att verkligheten smyger sig in i förloppet. Det som sker mellan de två pjäserna är i sig storartat, och jag tycker ”Kropp & straff” är en bättre och mycket mer oroande pjäs, genom att den skär rätt in i vår tid.

 

Publiken inbjuds deltaga, och det skapar spänningar och konflikter i sig, och avvägningar som måste göras i stunden. Våld är formativt och har potential att förändra vår personlighet, både att utöva det och att utsättas för det. Sverige har problem: vi har SD som har kidnappat de andra partierna och agerar informella ledare med sina stödtrupper i M och KD och (kanske) L. Men också V har problem, och allt detta går tillbaka till det större perspektivet, att Sverige har problem.  

 

Störst problem: klimatet. Det är faktiskt skandal att klimatet inte är en politisk fråga i årets valrörelse, med tanke på de värmerekord som slagits i södra Europa och den vattenbrist som blivit följden i flera länder. I en av texterna nämner Hanse och Bromander att de planerar att skriva ett tredje lärostycke, som ska ha klimatet i fokus. Det är på tiden, men tyvärr hinner planerna inte realiseras förrän det förmodligen är för sent. Sad, som det heter med nutida språkbruk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.