Öga jur öga, Niklas Åkesson, CLP Works

Förlaget CLP Works, verksamma sedan 2014, kallar sin åttonde bok för en ”post-ekokritisk” diktsamling. Niklas Åkesson debuterade på förlaget med Sokrates död, en bok jag minns som ganska stark. Nu återkommer han med Öga jur öga. Vad ska vi då lägga in i prefixet ”post-”?

 

Det är en uttalad framtidsdiktsamling, i den science fiction-poesi som har populariserats av Johannes Heldén, och kanske Axel Winqvists nya bok Den sista människans leende. Hit kan också det pågående norska projektet Future Library räknas, där författare gräver ned nyskrivna och ej publicerade verk för att ligga i karantän i 100 år.  Bland de författare som skrivit böcker som inte ska öppnas förrän 2114 finns Han Kang, Ocean Vuong och Margaret Atwood.

 

Hos Åkesson är det inte riktigt lika konkret, även om vi helt sonika är placerade i 2300-talets fjärde dimension. Hans diktsamling är mångordig och idérik. Det råder ingen brist på uppslag. Det är inte helt uttalat hur hans dikter ska avkodas, uttydas och uttolkas. Orden rör sig mot det tramsiga, mot det kritikern Harold Bloom outtröttligt kallade ”cant”, alltså en viss typ av jargong som hör till ett visst skrå.

 

Jag är inte säker på att jag hänger med i alla svängar när Åkesson skriver sin esoteriska och interna poesi:

 

homininen tolkar trollflöjten

homininen tolkar den sista mohikanen

homininen tar stenen                                          och kastar

 

nu tolkar homininen

stenen också

 

nu tolkar homininen framtiden

utan att stenen landar

 

Läsningen av den här boken kan ge intryck av att läsa Gertrude Steins remix av Stanley Kubricks film 2001. Somt är fascinerande och somt är förtretligt. Som titeln utvisar förekommer en förvandling till ”jur”, där det mänskliga kläs av in på bara skinnet. Åkesson tar hjälp av Djungelboken och Tarzan. Här finns femton märkligt bildsatta dikter som låter orden ta form av sitt innehåll.

 

Det är svårt att återge vad som sker när Åkesson laborerar med storleken på typsnittet, men orden följer ett visst mönster: ”pip å / bebbens hunger på / slätten, jeg er arbens pipljuds- / tobak (sex!) (sex!)        koalans / low key stämmer            strup- / sång snarkar beslut                 om / (sex!)                    m / armar”. Och så vidare. Dikten illustrerar ett språkligt sammanbrott eller sönderfall om du så vill, och även tidsresor och nedräkningar mot något.

 

Jag kan tycka att det blir för mycket av nonsens, att belöningen uteblir när orden så uppenbart ska förevisa en kommunikation som hackas sönder. Snarare än linjär bok liknar det ett hav, eller de Borges brukade kalla ”en bok av sand”, en öken alltså. Det är inte lättläst, och frågan är om det ens ska läsas, eller snarare ställas ut på en konstsalong och upplevas.