För vem talar jag framtidens språk, Göran Sonnevi, Bonniers

När Tomas Tranströmer för elva år sedan fick Nobelpriset i litteratur kunde jag inte delta i glädjeyran. Jag tyckte nog att det hade varit mer klädsamt att ge priset till Göran Sonnevi, en poet jag haft betydligt mer behållning av, och vars poesi inte är lika insmickrande och försiktig. Sonnevi har en långvarig produktion bakom sig, och det är också en mångordig och omfattande produktion, där böckerna tenderar att nå brädden. Under 2010-talet har han utkommit med tre ganska maffiga böcker, och utgivningen ser ut att fortsätta en bra bit in efter att han fyllt 80 år (han är född 1939).

 

Nu utkommer För vem talar jag framtidens språk, en något mer diminutiv bok på omkring 250 sidor. Å andra sidan: addera cirka 100 sidor och du får en nyligen utgiven bok med hans sex första diktsamlingar, från åren 1959-1972. På femtio år hinner mycket hända – och ändå inte. För hos Sonnevi är det mesta sig likt. Han skriver en dikt som begår växelbruk mellan längre berättande dagboksdikter och kortare centrallyriska stycken som tangerar fragmentets estetik, i en anda som känns igen från Paul Celan (som han översatt) och Lars Norén.

 

Dikterna tar spjärn mot Corona-året 2020, och vi tas tillbaka till pandemins första skede. Ingen helt angenäm upplevelse måste sägas, och det måste också sägas att det här är en bok som inte alltid lever upp till ens högt ställda förväntningar. Sonnevi är i sina bästa stunder bland svenska poeter i livet, den jag troligen läst med störst behållning vid sidan av Ann Jäderlund. Hans högstanivå är hög, men tyvärr är den här samlingen något svagare än de tre föregående, Bok utan namn, Sekvenser mot Omega, Det osynliga motstyckets bok.

 

Han bygger vidare på den poetik som förekommit länge, där samtidskommentarer dominerar. Men att enbart följa ett nyhetsflöde för att rapportera om det blir inte automatiskt briljant eller kvalitativ litteratur. Lex Ulf Lundell, vars dagböcker av oklar anledning dock verkar ha charmat den svenska kritikerkåren. Men kverulansen bottnar här i uppriktiga funderingar kring döden, förstärkta av närheten till den covid som skulle ha slagit obönhörligt mot honom och hustrun.

 

Till skillnad från Tranströmer skräder Sonnevi inte orden när han skriver politisk dikt. Ibland kan jag önska att det var mindre cringe-aktigt: ”Joe Biden kallade Vladimir Putin mördare     Han svarade   Den som sa det var det”. Kort sagt: Sonnevi har skrivit bättre politisk dikt förr. Dikter om BLM och George Floyd, samt om Greta Thunberg, de tillför inte så värst mycket utöver att namnge och registrera.

 

Som titeln anger är språket Sonnevis ämne, och han rör sig ledigt men kritiskt granskande i detta språk, detta oerhörda som är hans språk – vårt språk, allas vårt språk. Det finns i flera av hans boktitlar en rörelse mot det som är ofullkomligt, med ord som ”outfört”, ”oavslutad”, ”omöjlig”, och begrepp som ”namnlöshet” och ”osynlighet”. När han i en dikt talar om ”det omöjligas språk” vistas han på bekant mark. 

 

Årtalen växlar också mellan dåtid och nutid, där det ibland är 1958 eller 1971, innan vi i nästa dikt skjuts tillbaka till vår tid. Alla tider och alla platser är närvarande simultant, och som vanligt förekommer personer i hans närhet. Flera benämns med endast initialer, och när en Tobias nämns fattar man kanske att det är poeten Tobias Berggren, som dog under skrivandet av boken. Hustrun Kerstin nämns ett flertal gånger också, givetvis, och han  berättar allt om henne, och när jag säger ”allt” menar jag också allt. Även …? Ja, även det skriver han om, det som annars inte så ofta nämns i svensk dikt (ledtråd: sexualitet).

 

Det är inte svårt att föreställa sig hur Göran Sonnevi i detta nu skriver dikter om kriget i Ukraina, och kanske något om den pågående valrörelsen. Normaliseringen av Sverigedemokraterna hör till ett av de ämnen han tar upp, men även där blir kritiken uddlös. Desto mer glädje finner jag i de kortare partierna, där skärpan är bättre inställd:

 

för varje dag stiger

en alltmer brännande sol, som

till sist ska

utplåna alla skuggor

genom sin närvaro

ovanför, under, från alla

sidor, inifrån

Då lyser vi bländade

 

Dikterna tar upp åldrandet, sjukdomen, döden. Änglar och fjärilar lyfter sina vingar. Idéer fogas till varandra, prövas, och det är förstås avsikten, det lösryckta skrivandet, men som sagt, det här har gjorts bättre i tidigare böcker. Han lyssnar på klassisk musik, läser Jan Stolpes nyöversättning av Camus roman Pesten, och upptäcker att det är en annorlunda upplevelse jämfört med när han läste den 1962. Förvisso ingen originell iakttagelse.

 

Sonnevis dikter handlar om det ständigt pågående, och det är inte meningen att låta så här gnällig, för jag vill inte klaga på någon som kan vara så bra, och ställvis är det även i denna bok. Mot slutet till exempel finns ett knippe av hans säreget skrivna sonetter, som jag läser med samma behållning som de tidigare jag läst av honom. Kanske det är avigsidan med massiva böcker av det här slaget, en egenskap Sonnevi delar med Johan Jönson, som ju också skriver ursinnig politisk dikt.

 

Sonnevi och Jönson är poeter som jag för intet i världen vill avvara. Deras projekt är besvärjelser mot det som försvinner. Det gränslösa blir då en del av detta projekt, och det vore lika dumt att klaga på ordmängden som det vore dumt att klaga på – jag vet inte, rymden kanske? Så när jag ställs inför ord som dessa: ”Det finns ingen strand / Detta hav har inga gränser / Detta hjärta har / ingen gräns”, då kapitulerar jag förbehållslöst.