Things Are Against Us, Lucy Ellmann, Galley Beggar Press

Efter sju romaner har amerikanskfödda Lucy Ellmann utkommit med sin första essäsamling. Mycket tack vare framgången med den senaste romanen, kan man tänka – den på alla sätt och vis formidabla Ducks, Newburyport, som utkommer i svensk översättning i höst. Things Are Against Us innehåller fjorton essäer, där tre tidigare är opublicerade. Merparten är från 10-talet. Det betyder inte att de har hunnit bli daterade, eftersom det finns ämnen som är tidlösa; Ellmann äger en besynnerlig förmåga att leta upp sådana ämnen och hålla fast vid dem.

 

En anledning till tidlösheten är att vi lever i dåliga tider, och har så gjort i rätt lång tid nu, allt för lång tid. Det tjänar inget till att klaga, men ändå behöver vi göra det – och till Ellmanns fördel hör att hon klagar på ett synnerligen underhållande sätt. Både på sättet hon tar sig an ämnena, och hur hon skriver stilistiskt, med ett attackerande tonfall som tar sig in i humorns marker. Det hon står för är ett originellt tänkande.

 

Titelessän handlar om att saker – med Ellmanns språk, SAKER – är emot oss. Det vill säga: vår vardag är fylld av konstant kiv mellan oss och de ting vi omger oss med. Så för säkerhets skull skriver hon somliga ord, såsom just ”THINGS”, i versaler. Hos en mindre luttrad författare kan det te sig juvenilt, men hon kommer undan med det. Det beror bland annat på benägenheten att röra sig kvickfotat mellan olika associationsbanor – något romanen Ducks, Newburyport excellerade i – och även här är det en ren fröjd att ta del av de många listorna och uppräkningarna, och den språkliga elegansen i hur hon dansar fram mellan allitterationer och assonanser och andra ljudeffekter.

 

Det är roligt och precis så elakt som man önskar att humor ska vara för att uppnå avsedd verkan. En lång rant om patriarkatets avigsidor avslutas fyndigt:

 

Men have wrecked everything of beauty and cultivated everything putrid on the face of the earth. Not all men, of course, yeah, yeah, yeah, I know I’m generalising. But it’s for a good cause: sanity. Men have a death wish. Violence is not just a drug for them, it’s a security blanket.

 

Nog låter det här en smula som Valerie Solanas, och mycket riktigt nämde Ellmann i en enkät i The Guardian från 2019 just SCUM manifestet som både den bok som förändrade hennes liv och den bok hon önskar att hon hade skrivit.

 

Vad människor utan humor har svårt att fatta är hur enormt konstruktiv denna kritik är. Och hur saliggörande och nödvändig. Ellmann lägger sig ofta på denna nivå – det vill säga, där många skulle himla med ögonen och anklaga henne för att överdriva. Men i sanningens namn är hennes kritiska essäer ett väsentligt tillskott, och väcker funderingar och nämner saker – SAKER – som vi borde ha mer att säga om än vi verkar ha (källa: samtidsdebatten).

 

Ett exempel: Virginia Woolfs antikrigs essä Tre guineas aktualiserades av Rysslands skändliga invasion av Ukraina i vår. Den trycktes i svenska nyutgåvor och alla läste den och pratade om den, från politiker till intellektuella till feminister till pacifister … Fast nä, så blev det ju inte: som vanligt var det bara ytterst få vakna individer som fick anledning att hänvisa till denna text, när den i en rimlig värld skulle ha varit dagligt samtalsämne.

 

Ellmanns längsta essä ”Three Strikes” är från 2015, och lanserar en egen variant av Woolfs tidigare essä. För en amerikansk läsekrets är begreppet ”three strikes and you’re out” en känd baseball-term (jag vet inte vad den innebär i praktiken), men här ges frasen en annan betydelse, när Ellmann föreslår tre olika strejker som kvinnor ska ta till för att kuva manlig hegemoni. Liksom hos Woolf består mer än halva Ellmanns essä av fotnoter. Texten är en längre utläggning om mäns tillkortakommanden.

 

Strejkerna ska ha följande ursprung: naturen, krig och sex. Alltså: strejka för att en gång för alla visa hur allvarlig klimatkrisen är. Greta Thunberg nämns i uppskattande ordalag. Som en del av naturstrejken finns en bojkott av skönhetskulten, som nu har nått sådana grader att många inte har dysmorfofobi över den egna kroppen utan över andras. Ellmanns ord från en fotnot i ”tre strejker”-essän tål att läsas av var och en som tycker att det inte är så farligt att kommentera andras utseenden: ”It’s distracting, depressing, and a great waste of energy. There is no real need to assess people’s appearances all the time. It’s rude, it’s abusive, it’s dull, it’s objectifying.” Att strejka för att motverka krig är också något kvinnor kan göra, liksom att vägra sex – något som både fiktionen (tänk Lysistrate) och verkligheten har prövat, med viss framgång.

 

Överlag är Ellmann bra på att lokalisera vad som är fel med främst det amerikanska samhället. Det må så vara att en vid det här laget kan känna sig trött på ännu en text som avhandlar allt som är dåligt med Donald Trump – å andra sidan har få gjort det lika vasst som här – men det finns bland samlingens olika essäer åtskilligt annat att gotta sig åt. USA:s värderingar är från en annan tidsålder, och den som trodde annorlunda har fått svårt att göra sin röst hörd efter högsta domstolens beslut att inskränka aborträtten. Hon skriver om USA:s osunda fixeringar: vid våld, vid vulgaritet, vid storlek, vid fulhet, vid flygplan, vid bilar, vid maskiner, vid elektricitet … Hon synar flygbolagens ersättningskrav under pandemin: varför ska de ha betalt när det var deras fel att smittan spreds? Finns nödvändiga resor, eller rör det sig enbart om nödvändigt onda resor, spekulerar hon. Dessutom: varför resa när alla städer ändå ser likadana ut? (En tanke som Italo Calvino framförde i De osynliga städerna redan för femtio år sedan.)

 

Och på tal om resor: varför har utomjordingar slutat besöka USA? De skulle inte överleva, utan knappt hinna landa innan någon Karen eller Ken skulle skjuta ihjäl dem. ”Make America abate again”, lyder domslutet här (”abate” betyder ungefär motsatsen till ”great”, det vill säga att minska i storlek). Problemet, enligt Ellmann, är att man inte föds till amerikan, man blir det: inskolad och socialiserad och indoktrinerad i att typ hata allt som är vackert och livgörande. Att ha övningar i skolor där barnen ska lära sig att gömma sig för beväpnade gärningsmän är något som i sig är skadligt, och hur mår det barn som går till skolan med något så absurt som en skottsäker ryggsäck?

 

Den som är nyfiken på hur man utför briljant filmkritik rekommenderas essän om Alfred Hitchcock, som fokuserar bland annat på Trollbunden, och de psykiatriker som där spelas av Ingrid Bergman och Gregory Peck. Och så finns här en lika briljant genomgång av böckerna om Det lilla huset på prärien. Och en aggressiv text om deckare och att det inte är riskfritt att uttala sig negativt om de stereotyper de reproducerar och att de glorifierar brottet. Och vidare en vacker text om selfiekulturen, och TikTok, och snabbheten, och gemensamt för texterna, eller om man ska hitta två spår, så är det kapitalismen och männen. Två saker som hör ihop.  

 

En av texterna som verbaliserar detta tar upp hur män inte verkar tycka om kvinnor särskilt mycket: ”They subtly let us know this from time to time, through rape, murder, public stonings, porn, prostitution, female circumcision, anti-abortion laws, the pay-gap, constant scoldings (online and in person), and sulking when you win at Scrabble.” Det är ett underbetyg till halva mänskligheten att detta fortfarande behöver påpekas.  Ellmanns essäer är ett stridsrop som ger välbehövliga påminnelser om orättvisorna som vi tar för givna.