Virginia, Edna O’Brien, Harcourt Brace Jovanovich

Irländska prosaförfattaren Edna O’Brien, som fyller 92 i år, skrev 1980 en pjäs om Virginia Woolf. Den heter kort och gott Virginia, och det är nog ingen överdrift att påstå att den är sällan spelad. Med anledning av – tja, inget alls, egentligen, förutom att begreppet exofiktion börjat slå rot, kanske, så fick jag anledning att läsa denna pjäs i två komprimerade akter.

 

Woolf gör sina gästspel lite då och då som fiktiv figur – som i tv-serierna Downtown Abbey (Christina Carty) och Life in Squares (Lydia Leonard), och givetvis i pekoralet Timmarna (Nicole Kidman). Ändå är det fortfarande sällsynt med ett verk som denna pjäs av O’Brien, som väl i någon mån fungerar för att skapa ett intresse för författaren.

 

Måhända. 1980 var länge sedan – ibland tycks det mig som om det också var längre sedan än det sena 20-tal och tidiga 30-tal då Woolf skrev sina mest bemälda verk. Det var lite andra estetiska ideal då, när en levande människa skulle göras fiktiv. Kort sagt: lite styltigt blir det trots allt, när O’Brien är så noggrann med att göra människor rättvisa. Pjäsen har fyra karaktärer: Virginia, maken Leonard, och älskarinnan Vita, samt ”mannen”, med tydliga drag av fadern Leslie Stephen. Det äkta paret, Virginia och Leonard, befinner sig i olika åldrar, och pjäsen rör sig också genom tiden, och landar i självmordsbrevet efter andra världskrigets utbrott och blitzen mot London.

 

Mannen, det vill säga männen (ty Leonard är flera), är inbilska och löjliga. De är Mr Ramsay-män, kunde man säga. Ändå sympatiserar nog O’Brien med Leonard, som har kallats den bästa äkta maken i den engelskspråkiga litteraturhistorien (konkurrensen har å andra sidan inte varit mördande: tänk Percy Shelley, Lord Byron, Ted Hughes, Robert Frost, William Burroughs, Norman Mailer).

 

Replikerna: ger de en adekvat bild av hur Virginia Woolf pratade? Går sådant att återskapa? Kanske – de scener där pjäsen lever upp är när hon träffar Vita Sackville-West, där vi får en dialog som inte enbart plagierar kärleksbreven. Annars är det uppenbart att O’Brien är noggrann med att referera kända partier i dagböcker och brev, så det finns en tendens att det blir musealt och faktaspäckat. Så går det när man satsar för hårt på autenticitet – hellre hade jag nog sett en mer kreativ version av författaren Virginia Woolf, någon som inte gjorts så upptagen med att citera sig själv.

 

Det finns några komiska inslag, men intrigen är förutsägbart dyster, med allt svårare psykiska problem för Virginia. När hon träffar Vita lever hon upp, men deras förbindelse görs onödigt kortvarig i pjäsen. De hisnande tankesprången saknas i den här framställningen, utan det blir mer bekanta inslag från liv och text. Nog finns ändå något av den briljans som hennes hjärna inrymde: ”There is no gate, no lock, no bolt that you can set upon the freedom of my mind. . . . And for me neither, no gate, no lock, no bolt.”

 

Man kunde säga: det här är en explosiv hjärna, och i några ögonblick fångar O’Brien detta. ”She goes beyond reach”, lyder Leonards kategorisering av hennes umgänge med sina röster. Det blir lite missvisande att det är Leonard som lär Virginia om pacifismen. De umgås med dåtidens kändisar – beklämmande nog påminns man att då var kändisar intellektuella, medan de numera är influencers.

 

Allra bäst fungerar som sagt scenerna mellan Vita och Virginia, och kanske pjäsen hade tjänat på att fokusera mer på detta – kanske rentav ha skippat Leonard och pappan, och låtit storyn vila mer på den unika kärleken mellan Virginia och Vita. Deras repliker är råa och oförställda, och just där går det att föreställa sig att det kan ha låtit exakt så här när de träffades. Där finns också den sanna svartsjukan i pjäsen. Som sagt: en teaterpjäs om dessa två hade jag gärna velat ta del av.