Sidor

5 juni 2022

Vinegar Hill, Colm Tóibín, Carcanet Poetry

Den som trodde att irländska romanförfattaren Colm Tóibín skulle debutera med en minimalistisk diktsamling fick tji. På nära 150 sidor har han samlat drygt 60 dikter, varav några är ganska långa och berättande. Vinegar Hill hämtar mycket inspiration från uppväxten i Enniscorthy, men som väntat får vi följa med på utfärder till New York, Dublin och Barcelona.

 

Tóibín har arbetat med denna bok i många år, efter att ha gett ut romaner sedan 1990. I början av 00-talet fick han ett genombrott med en suverän roman om Henry James, Mästaren (den återutges påpassligt nog i dagarna). Och nog märks det att det är ett långvarigt arbete – på gott och ont. Det positiva är väl att dikterna är rejält genomarbetade. Det negativa är väl att vissa idéer har åldrats illa.

 


Det hör till vanligheterna att poeter blir romanförfattare, medan motsatsen är ovanligare. Denna bok av Tóibín visar kanske varför. För den är långt ifrån lika bra som hans bästa romaner. Det lågmält resonerande och distingerade tonfall han så flitigt utnyttjar i sin prosa fungerar inte alls lika bra i dikterna, utan ger dem ett kamreraktigt intryck. Och reseskildringarna stannar sällan vid något intressantare än vykort, en egenhet han delar med Tranströmer. Pandemin anas i någon dikt här, men också mer allmänna diskussioner kring politik och religion.

Det är cerebralt, eftertänksamt, smart men inte helt smidigt. Nog är det modigt av Tóibín att ge ut dessa dikter, och man kan i sitt stilla sinne undra om man i sin bedömning antingen är för sträng – att förväntningarna är höga – eller för snäll – att man tänker att dikterna är ok enbart för att det är han som har skrivit dem. Och jag beundrar verkligen Tóibín, både hans romaner på senare tid och hans essäsamlingar. Han har dessutom skrivit en ypperlig monografi om Elizabeth Bishop, som alla borde läsa.

 

Men dikterna är lite för vaga, lite för stillastående, lite för oskarpa, lite för ljumma. Även när vemodet uppvaktas sker det med försynthet: ”I have been here for years. / There are lights and wires; there is / Some beauty. It is almost enough.” Detsamma kunde sägas om dikterna: det är nästan tillräckligt. Förvisso: vi har att göra med någon som vet hur  dikter ska se ut (ledtråd: strofiska).

 

Kommer Tóibín att bli en bra poet så småningom? Han har fyllt 67 år, och det är kanske bara så att poesin inte är hans bästa modus. Nu har han inte heller så mycket tid på sig. Han försöker: i en dikt låter han Gerard Manley Hopkins möta William Butler Yeats bror John, men utbytet blir ganska intetsägande. Mötet mellan Tóibíns diskreta och blyga tonfall skär sig mot Hopkins hoppande vildsint vågade rytande rytm. De här dikterna blir gärna essäer i lyrisk förklädnad.

 

Liksom jag en gång har han åkt Estonia, strax innan den förliste i Östersjön (fartyget trafikerade sträckan Umeå-Vasa några år tidigare). I diktjagets färd förekommer Ingmar Bergman, som av oklar anledning dyker upp lite här och där i dikterna. Men min starkaste invändning är nog att Tóibín förlitar sig så mycket på realism: detta är en vän i nöden när man skriver prosa, men en fiende när man skriver poesi.

 

Tóibíns diktjag har svårt att vistas i nuet, men desto lättare att föreställa sig det dåvarande och det kommande. Han skriver om betydelsefulla platser och människor, och ingen kan väl förneka att miljö och individer har gjort intryck på honom (påfallande många av människorna som betytt något för honom har varit nunnor). Samtidigt kan jag inte komma undan intrycket att han så gärna vill skriva som T.S. Eliot och Frank O’Hara – en av dikterna, ”American Poems”, är en renodlad pastisch på den senare. Men han glömmer bort att investera i känslor – det hör till litteraturhistoriens stora mysterium hur Eliots dikter kan bli så känslomässigt laddade när han försökte utrota allt sådant med sin teori om det objektiva korrelatet och att poesin inte skulle uttrycka känslor utan röra sig bort från allt sådant.

 

En och annan kliché kan han inte heller undgå – att Djävulen finns i detaljerna var inte originellt ens när Mona Sahlin började säga det för snart tjugo år sedan. Och Tóibíns dikter är för släta, för jämna. Nog är det som helhet bra, men det finns för lite som är genuint originellt och minnesvärt, eller bara intressant. En dikt som ändå sticker ut är när han tar upp folkomröstningen i maj 2015 om det 34:e tillägget i konstitutionen, som med 62% sa ja till att samkönade äktenskap tilläts. Han låter två gamla bögar träffas dagen efter detta historiska beslut och tillsammans ritar de en minneskarta över sitt förflutna och dess nedlagda diskotek och offentliga toaletter.

 

I den här dikten skriver Tóibín faktiskt riktigt bra och når fram till en understatement-humor som kunde kallas Philip Larkinesk:

 

The gay past coming to life only

When they spotted someone from the old days

On a street in the city centre

And gave a brusque nod and passed on.

 

[…]

 

It was almost sad, but then

It wasn’t. In the silence of

Those cubicle upstairs, what

Had been dreamed of happened.

 

[…]

 

Grown men as ghosts,

And rooms beyond rooms,

It was crepuscular and then

Suddenly bright.

 

And it was always hard to know

When to leave.

Departure felt like defeat.

 

Den här dikten är vida bättre än resten av de samtidskommenterande dikterna (som till exempel berör valnatten i USA 2016, då Trump vann). Men som helhet blir jag underväldigad av samlingen, och då hjälper det inte hur många dikter det är och hur långa de sträcker sig över boksidan. Intresset falnar, och det är för likriktat och för städat mestadels.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.