Vargarna från evighetens skog, Karl Ove Knausgård, översättning Staffan Söderblom, Norstedts

Morgonstjärnan från Karl Ove Knausgårds förra roman är tillbaka i hans nya, än mer omfångsrika storverk. Men det öppnar med en 400 sidor lång prolog från 1986, om Syvert som är en nittonårig velig ung man som hittar ryska kärleksbrev till sin pappa. Han ser till att få dem översatta, och får veta att strax innan han dog var pappan på väg att överge familjen och flytta till Ryssland och sin älskade där. Syvert ägnar sig åt att lyssna på heavy metal och spela fotboll, samt tråna efter en tjej han olyckligt förälskat sig i. Som bekant är detta Knausgårds paradgren: att skildra den obesvarade kärlekens skam och kval.

 

Han är också bra på att skildra familjedynamiken, både i Syverts relation till mamman och till den yngre brodern Joar. Sedan växlar romanen till nutid och Ryssland där vi möter bland andra Syverts halvsyster Alevtina och hennes kompis Vasilisa som skriver en roman om vargarna från evighetens snårskog. Här handlar det om livets uppkomst, kryokonservering, naturvetenskap och religion, sanndrömmar, järtecken, biosemiotik, schamanism, och evigt liv mer ur existentiell än i teknisk bemärkelse. En del filateli hinns också med.

 

Problemet med Knausgård är bestående: han bär på sådan oerhörd potential som aldrig helt infrias. Om litteraturen vore en idrottsgren skulle han vinna alla tänkbara medaljer, men ambitionen skymmer slutresultatet, som ställvis är ganska intressant och ställvis mer än långtråkigt. Den apokalyptiska stämningen på slutet är ett onödigt bihang som gör varken till eller ifrån för att rädda historien.

 

(Också publicerad i Vi 4/22)