I den amerikanska feministen bell hooks tappning blir kärlek något som har mindre med att stjälpa den egna världen över ända och mer något som förändrar den större, yttre världen. Förändring må inledas inifrån den egna personligheten, men hennes bidrag tål att ingå i det samtal om kärlek som världen behöver höra – kanske i synnerhet just nu, efter pandemin och kriget. Hennes idé blir att kärlek måste genomsyra de platser där vi normalt inte ger den utrymme – såsom arbetsplatsen.
Hennes bok Allt om kärlek utkom 2000, och kom på svenska fyra år senare. Att jag har dröjt med att läsa den till nu är beklagligt, men det heter bättre sent än aldrig. hooks dog i december, men det är inte den typen av händelser som gör hennes tankar aktuella. Mer är det frågan om att hitta vad hon uttrycker som vi är behjälpta av. Det visar sig vara mer än man egentligen kan kräva.
Det är inte lätt att sammanfatta hur hennes vindlande essä över tretton kapitel ger en kärlekens disposition, även om hon tänker logiskt och rationellt, med ett bildspråk som tillhör poesins förråd. Det är först patriarkatets avskaffande som kan ge kärleken dess rättmätiga plats i samhället. Hårda bud, men argumenten är både påtagliga och övertygande. Det skadliga i manligheten behöver inte benämnas som toxisk för att dess effekter ska bli märkbara. Ett av hennes exempel berör fantasin: ”Den manliga fantasin betraktas som något som kan skapa verklighet, medan den kvinnliga fantasin ses som ren verklighetsflykt.”
Med exempel från 60-talets idylliska The Beatles (”All You Need Is Love”) till 80-talets cyniska Tina Turner (”What’s Love Got To Do With It”) är det svårt att vederlägga hennes teori om kärlekens undanskuffade plats. Tänk på att medan Lana Del Rey har sju låtar med ordet ”love” i titeln kan hon samtidigt inte låta bli att utropa att hopp är en farlig sak att hysa för en kvinna som henne. Få saker är så frikostiga med paradoxer som kärleken.
hooks skriver om sveket från föräldrarna, det som grundlade hennes långvariga tro att kärlek inte skulle finnas i hennes liv. Det skapar en slags kärleksnegation, där sorg och hopp är djupt förbundna. Inte på ytan, där hålls de isär av samhällets normer, men underifrån kopplas de samman på lömska sätt, och kastar oss hjälplöst mellan sådana ytterligheter som har med självförakt och grandios självbild att göra. Och som bekant kräver den största sorgen det största hoppet – med Hölderlins ord, ”där faran växer, växer också räddningen.”
Familjen är sällan den säkra och trygga plats den skulle kunna vara; i stället normaliserar den ett beteende som överallt annars är oacceptabelt. Och det sker ofta under förevändningen ”i kärlekens namn”. Pendeln svänger snabbt mellan omtänksamhet och ovänlighet när familjen uttrycker sin förvrängda och ibland perverterade kärlek. Det här tar de skadade barnen med sig som internaliserade erfarenheter, in i relationer som bygger på trygghet snarare än passion: ”De flesta av oss föredrar en partner med brister än ingen partner alls.” Men omsorg är inte kärlek. Kärlek är att, med Rilkes ord, unna någon att vistas i sin egen ensamhet och vårda de avstånd som finns mellan oss.
Som motgift vill hooks ta till vara den kraft som finns i kärleken, och låta den ingå som ett politiskt verkningsmedel. Hon visar att vi lever i parallella verkligheter: kulturen uppvaktar kärleken som en romantisk besatthet, medan den vardagliga verkligheten gör allt för att knuffa den så långt som det bara går från vår existens. För den är i vägen, är besvärlig, kanske ännu mer nu drygt tjugo år efter att boken skrevs: helt enkelt för att kärleken, som hon betonar, är något som tar tid.
Och tid har vi inte. Det var väl därför tinder uppfanns, och jag är övertygad om att denna app inom färre än tio år har ersatts av något som är ännu mer effektivt: en telepatisk swipe-funktion där du sitter i din VR-kostym, kanske. Men fortfarande lever vi i en konkret värld, och hooks förslag är att låta kärleken ingå när politiska beslut fattas. Det låter naivt och flummigt, men hon har en klar poäng. Det är just avsaknaden av kärlek som har förstört sjukvården och skolan, vill jag hävda, och det är allvarligt och motsatsen till flummigt. Det uttryckliga budskapet är att låta kärlek gå från känsla till handling, se den mer som ett verb än som ett substantiv. Men inte all handling, eftersom patriarakatet har lärt mannen att rädsla övervinns med aggression.
Patriarkatet uppmuntrar också mannen att ljuga, något som sker redan när pojken får lära sig att inte gråta, att dölja sina känslor, helt enkelt. Så skapas ett falskt jag, som får veta att lögn och oärlighet lönar sig. Det är inte heller kanske en tillfällighet att det heter att man-ipulera (denna ordvits kan jag inte lasta hooks för). Pojken får därmed lära sig vad en maskulin identitet ska innehålla, att det inte finns plats för känslor och annat som inte bidrar till effektivisering och konkurrensfördelar. I den här essän menas att män är förvuxna pojkar – Peter Pan-syndromet nämns – och det är säkert inget som enbart gäller amerikanska förhållanden. En ytterligare synpunkt som tas upp är att kvinnors legendariska fallenhet (sitt ”kall”) för omsorg och omvårdnad endast är en sexistisk kliché, ett inlärt beteende. Flickor får helt enkelt lära sig det pojkar inte behöver göra: vara delaktiga, lyssnande, stöttande, tillmötesgående.
Det vi – både män och kvinnor – behöver lära oss är vikten av en självuppskattning som inte går narcissismens ärenden. Denna narcissistiska uppmaning att satsa på sin egen duglighet är en lukrativ anvisning i mången populär självhjälpsbok. Det är säkert ingen tillfällighet att hooks i sin framställning citerar flitigt ur nästan två dussin vid tiden för skrivandet populära källor. Dessa böcker har säkert sina värden, men med undantag för James Baldwin har författarna till dem förpassats till magasinens glömska.
En skillnad mellan bell hooks och många andra som skriver essäer om kärleken – Stendhal, Roland Barthes, Eva Illouz – är att hon så tydligt intresserar sig mer för de praktiska aspekterna än de teoretiska. Hon vill åstadkomma en förändring, och till det sorgliga hör väl att hennes bok fortfarande måste läsas som en varning. Hennes idé är att en förändring i hur vi ser på kärlek också har med språket att göra: du måste sluta kalla det att ”vara kär”, ”vara förälskad”, och så vidare, och mer tänka i futurum, att det inte är ett tillstånd som endast gäller nuet, utan för att det ska fungera praktiskt också måste inkludera framtiden. Att säga att du ”kommer att vara förälskad” också i morgon. På tal om kärlekslåtar kanske den mest signifikanta ändå är Gerry Goffin och Carole Kings ”Will You Love Me Tomorrow”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.