Sympati för djävulen, Johan Heltne, Fri tanke

Tre incidenter inträffar när Johan Heltne pluggar på författarutbildningen Biskops-Arnö. Han blir avfärdad av läraren Mara Lee när han gör en religiös tolkning av Katarina Frostensons poesi. Han blir kysst av en tjej på en fest. Han får kritik för en av sina texter på ett textseminarium.

 

Ur detta skrupulöst detaljstuderade material skriver han så debattinlägget Sympati för djävulen, en pamflett på cirka 130 sidor, inklusive fotnoter. Men det är inte enbart – vilket det enorma förhandsintresset låtit påskina – ett generalangrepp på just denna skola för dess sektliknande miljö. Nä, det blir – återigen, påminner den minnesgode läsaren – också en historia om en uppväxt präglad av epileptiska anfall och Livets ord och en oförmåga att bli rädd och alkohol och och otillåten sexualitet. På känt mönster konfronteras vi med självförakt och problematisk mansbild. Så hinner halva boken passera innan vi hamnar på ön där författarutbildningen hålls.

 

Heltne har tidigare skrivit två romaner som utnyttjat ett självbiografiskt innehåll, och ett antal debattinlägg i DN som har kommenterat dessa romaner. Här får vi en vända till där han redogör för grälen med redaktören på Natur & Kultur när de ville censurera i hans våldtäktsroman Emil.

 

När Heltne inledningsvis vill komma till rätta med sin barndoms många anfall – hundratals per natt – hämtar han ut sina BUP-journaler. Jag vet inte hur ofrivillig komiken är: ”Jag satt med journalen i köket. Jag försökte förstå. Med tanke på psykiaterns beskrivning av mig som känslolös frågade mig vad jag kände. Jag kände ingenting särskilt.” Vi får läsa långa utdrag ur dessa journaler.

 

Sedan vidtar en ganska typisk resa från valpig amatör till etablerad författare. Heltne jämför sig – utan att darra på manschetten – med Sonnevi och Trotzig. Det vill säga: han anför dem som bundsförvanter. Det kan man så klart tillåtas göra – men har han verkligen täckning för det? Tillåt mig tvivla. Här ter det sig mest förmätet och högfärdigt. Det finns en ytlighet i hur han skildrar sin väg till författarskapet, sin hjärn- och känslotvätt under barndomen i Livets ords stränga omsorg.

 

Det här kunde ha blivit en viktig essä om ledarskap och blind tro på auktoriteter, om han bara hade ansträngt sig för att göra sin kritik mer grundad. Att det finns en parallell mellan hur lärarna på Biskops-Arnö dyrkas med hans uppväxt i Livets ord (att han lämnar först när pappan offentligt brutit med grundaren Ulf Ekman hedrar honom knappast) är bokens clou, men han gör inte så mycket av denna jämförelse. Att det finns en stark sammanhållning på en författarskola är inte märkligare än att sådant finns på alla arbetsplatser, i föreningar, i klubbar, i sällskap, i gymnasieskolor, och så vidare.  

 

Det högtidliga och det högtravande begår incest med varandra i denna bok, som förresten är döpt efter en låt av The Rolling Stones (något som lämnas okommenterat; kanske bäst så). När han vill hävda att skrivande är synonymt med förlåtelse lånar han ett citat av Nina Bouraoui – men motsatsen kan lika väl fastslås, att skrivande är svek och förräderi.

 

Det är en plottrig bok. Med tanke på att Heltne riktade så skarp kritik mot sin redaktör för sin förra bok kunde en sådan ha bett honom den här gången till exempel ha rensat bland de mer än lovligt banala tankarna om sångtexter:

 

Jag tyckte om Joakim Bergs texter som bara gick att förstå genom de känslor som musiken skapade. Det var samma sak, men på ett helt annat sätt, med Bob Dylan. Hans texter fick en annan, liksom klarare mening sjungna, en mening som var svår att förklara med egna ord.

 

Ja, Johan Heltne äger sina upplevelser, och han förmedlar sin version, och det märkliga är det stora allmänintresset – den här boken kommer att få fler recensioner än den förtjänar. Jag bad inte om att få den, men den hamnade i min brevlåda ändå. Alla hans argument kan bemötas. Han klagar på poesins hegemoni på Biskops-Arnö, till exempel, något som känns ganska – hm, klent, va? För inte är väl poesin något hot mot romanen i stort, så som samhället ser ut?

 

Den sten som lämnas mest orörd handlar om privilegier. Han nuddar detta ämne, men jag hade gärna sett längre utläggningar om detta. I stället får vi onödiga referat av Metoo, platta redogörelser för vad Processen har betytt för honom – men ärligt, Heltne, jag trodde vi var överens om att det inte är Kafkas hand man vill hålla i när det blåser?