Paradais, Fernanda Melchor, översättning Hanna Nordenhök, Tranan

Mexikanska Fernanda Melchor specialiserar sig på en våldsam realism i sina romaner om samhällets skuggsidor. Med obönhörlig berättarteknik tejpar hon fast läsarens intresse, och skriver en förtvivlad samhällskritik.

 

Gaffatejp kallas ibland kidnappningstejp, eftersom den innehåller väv som gör den svår att slita sönder med muskelkraft. Om man föreställer sig att somliga författare använder mildare varianter såsom silkesband för att hålla fast läsarens intresse visar mexikanska Fernanda Melchor ingen pardon: hon bakbinder dig med gaffatejp.

 

Denna gaffatejp har också en inte obetydlig roll i intrigen till hennes nya roman Paradais, som utspelar sig i skärningspunkten mellan olika samhällsklasser. En stinkande flod skiljer fattiga Progreso från rika Paradais. I den fattiga delen härjar knarkkarteller i kriminella nästen, och där figurerar legenden om ”den Blodtörstiga Grevinnan”, som vi känner igen från Melchors förra roman Orkansäsong.

 

Två tonårskillar råkar mötas för att smida olustiga planer. Båda har skolkat sig ut ur skolan, och Francos öde blir att strax skickas in i militären. Han är sexuellt besatt av grannfrun, medan Polo skickas iväg för att jobba för de rika, och är inte nödbedd att revanschera sig på deras utnyttjande av honom. Här ska planen inte avslöjas, när Melchor rör sig mot något som man tidigt lär sig inte kan sluta lyckosamt.

 

Dessa de rikas maktdemonstrationer sker rutinmässigt och skapar förutsättningar för något dramatiskt och ödesmättat. Den olycksbådande atmosfären hänger tung över handlingsförloppet. Allt som heter moral har ödelagts – här existerar bara överlevnadsinstinkten, det som driver fram desperation och egoism, och ett ursinne som inte vet vart det ska ta vägen. Men som bekant är ju ursinnet en dålig rådgivare – speciellt när det lierar sig med alkoholintag.

 

Hanna Nordenhöks översättning är vaksam, och tar till vara de olika stilnivåer som Melchor rör sig mellan, stundom litterär och stundom obscent vardaglig. Hon har ett bildspråk anfrätt av dåligheter, och att läsa henne kan jämföras med en nedstigning i Helvetet. Det kan låta överdrivet, men jag uppfattar Polos kusin Milton som en medveten bockning till den John Milton som skrev Det förlorade paradiset.

 

Denne Milton har med nöd och näppe undkommit de kriminellas inflytande och varnar nu Polo för de risker som ett sådant liv medför. En konsekvens är att sömnen förstörs totalt, märker han på sig själv och de andra, men inte riktigt alla: ”de läskigaste var de som sov som små änglar med huvudena fjäderlätt vilande på madrassen, de var ena riktigt farliga horungar som man fick se upp med på riktigt.”

 

Det går att läsa den här romanen på två sätt. Antingen läser man med distans och tycker att det groteska blir så smaklöst att det ter sig överlastat, att det stannar vid en katalog över skändligheter. Eller så tycker man att det är så skickligt utfört att betoningen av sakernas orättvisa tillstånd blir en del av samhällskritiken. Melchor synliggör skuggsidorna, belyser hur nedbrytande livet blir för den som bekostar välståndet. 

 

Det är en roman där orden sällan skräds. Melchor naglar fast eller tejpar fast sin läsare (med gaffatejp), med sin monomant upptagenhet av groteska och våldsamma skeenden. Hon skriver i en slags cirklande rörelse, hela tiden på väg in mot en mitt där katastrofens smärtpunkter vistas.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/2 2022)