Dikter och fragment, Sapfo, översättning Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson, Ordfront

När Magnus William-Olsson och Vasilis Papageorgiou återvänder till Sapfo efter drygt 20 år har de förbättrat en redan i sig framstående översättning. Nu finns det en ännu mer komplett bok som samlar allt tillgängligt av litteraturhistoriens nummer ett.

 

Vem är litteraturhistoriens största och mest betydelsefulla författare? I min värld är svaret enkelt: Sapfo, som levde i slutet av 600-talet och en bit in på 500-talet f.Kr. Av hennes totalt nio diktsamlingar finns endast en dikt och knappt 200 fragment bevarade, men dessa fragment fortsätter utöva sin lockelse en bra bit in på detta tjugoförsta århundrade.

 

Nu utkommer Dikter och fragment, där Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson återvänder till sin gamla översättning från 1999. Den är utökad, tack vare nya papyrusfynd under 2000-talet, men också helt reviderad. Vad de har åstadkommit är en rakare och mer intim tolkning, som också väljer bort arkaiserande drag (ordet ”ty” har de till exempel bytt ut).

 

Varför är då Sapfo bäst, i den mån sådant kan sägas? Det har med det personliga tilltalet att göra. Ömsom låter hon blyg, ömsom låter hon kaxig. Ibland är hon bitter, ibland är hon vemodig. Stundtals uppvisar hon en hetsighet som övergår i eftertänksamhet. Hon kan vara både subtil och burdus. Framför allt är det en levande röst, som talar till oss om åtrå och dödslängtan, om tillfredsställelse och besvikelse, om konfrontation och försoning.

 

Vem ger henne mandat att säga: ”jag säger dig, de kommer att minnas oss i framtiden” (Fragment 147)? Svar: rättvisan. Här demonstreras gång på gång riktigheten i denna profetia, med denna bok som bevismaterial, liksom fjolårets volym Sapfo på nytt, där Bengt Eriksson presenterade egensinniga tolkningar av fragmenten. I senaste numret av Lyrikvännen (nr 5-6 2021), finns för övrigt en informativ essä om Sapfo signerad litteraturvetaren Matilda Amundsen Bergström.

 

I dessa fragment väcks hela Sapfos förflutna värld till liv och blir inte längre förfluten, utan plötsligt närvarande. Men det är ett misstag att utropa henne till ”vår samtida”. Även om en klassiker alltid är en del av sin kontext är den också mer än sin egen kultur, men det är att underskatta den om vi inbillar oss att vi helt kan förstå den och överta dess världsbild.

 

Det som fängslar oss är också att Sapfos antika värld är både genomlyst och kvar i mörker. Vi kan spekulera kring privatlivet, utan att helt komma till klarhet. Troligen var hon gift, troligen hade hon en dotter, troligen var hon queer, troligen hade hon tre bröder, troligen var hon lärare för kvinnliga elever, troligen skrev hon själv ned sina egna dikter, troligen uppfann hon plektrumet (ett sköldpaddsskal).

 

Troligen, ja … Vad man med säkerhet vet är att dikterna tonsattes med en musik som framfördes på lyra (därav ordet lyrik). Här ska betonas att det här är dikter som går att läsa helt utan förkunskaper. Kommentarsdelen i denna bok är föredömligt koncis, och man kan utan krusiduller och krumbukter kasta sig rätt in i poesin.

 

Återigen, varför är hon bäst? För att hennes rader, de rader vi har kvar, är så starka. Jag har i många år läst Sapfo i olika svenska översättningar, och den gamla boken med Papageorgious och William-Olssons översättningar är helt utsliten. Jag har läst Sapfo på engelska i flera versioner, och även förra årets danska översättning som gjordes av poeten Mette Moestrup och filologen Mette Christiansen.

 

Ändå läser jag nu dessa bekanta rader med en häpnad som är helt chockerande, som om jag upplever dem för första gången. I några fall har man lyckats lappa ihop fragmenten till något som liknar fullständiga dikter, men ofta består de bara av en rad eller två, eller bara ett ord: ”som kom från himlen klädd i purpurmantel (54) / härskarinna Gryning (157) / med vilka ögon? (162)”.

 

Det är en stark och obändig vilja som talar i dessa fragment. Det här är en ansvarsfull översättning som tar till vara nyanserna i Sapfos unika röst. Den som är nyfiken på hur hennes största hit låter (Fragment 31) kan jämföra den med hur Svenbro, Eggehorn, Risberg, Gullberg, Zilliachus, Karin Ek, Johan Bergman, Tranér och Franzén tidigare har tagit sig an den. Papageorgiou och William-Olsson står sig bra: ”En gudars like tycks mig mannen där vara”.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/2 2022)