When the Heart Needs a Stunt Double, Diane Decillis, Wayne State University Press

Ett hjärta i behov av en stuntperson: är inte det en utsökt metafor? Så heter den amerikanska poeten Diane Decillis andra diktsamling When the Heart Needs a Stunt Double, och den utgår från denna hjärtmetafor, i ett flertal dikter som vill illustrera hur vi ska handskas med det som gör ont. Hon skriver om smärta, om förlust.

 

Men hjärtat är förstås också en kliché, och det ska sägas, att Decillis frivilligt uppsöker de vanliga klichéerna när hon skriver sina dikter. Inget ont om det: tvärtom, nästan. Det krävs ändå ett slags mod att ge sig in i så bekant terräng. Så blir hennes dikter tättbefolkade av namn som lätt känns igen. Där befinner sig Poe, Proust, Kafka, Lorca, Neruda, Kerouac, och Alfred Hitchcock som tröttsamt nog reduceras till en Humle-Dumle bland människor, och Woody Allen som kallas lidandets Sisyfos. I gengäld finns i rättvisans namn en ganska fin ekfras som bygger på en känd Munch-målning.

 

Det vanliga kan också vara det mest träffande. Poesi är bildskapande. Omslaget består av en surrealistisk målning av Rafal Oblinski, med titeln ”Explicit Introspection”. Närheten till bildöverflödet kan nog förlåta en viss spretighet, och att dikterna ter sig så ofokuserade behöver inte enbart vara till dess nackdel. Men ibland kan det bli lite för tramsigt, som när hon skriver om en hund som återvänder efter en period på klinik och börjar kommunicera med sin husse och matte (råd till poeter: välj andra djur än hundar). Eller i en dikt som raljerar kring demens och alzheimer.   

 

Hon skriver också om fåglar, om relationer, och varför vi medvetet söker oss mot det som sårar oss: ”It’s said we choose our partners to relive / troubled childhoods, those who possess / familiar, even cruel traits – that we may change / the outcome and prove our worth.” Det finns en djup symbolik i flera av dikterna: vi ska inte inbilla oss att vi kan styra naturen eller ändra vår natur. Decillis skriver också om barndomen, om vad som formar oss, om föräldrars bryska skilsmässa där en pappa bara stack utan att säga adjö. I en annan dikt rymmer ett något äldre diktjag hemifrån, men saknar sin mysiga säng.

 

Stad och människor förenas i att bli dumpade och misshandlade, vanvårdade. Här finns en dikt som utreder anatomin utifrån kroppen, tanken och själen. Är det mer eller mindre roligt än det låter? Oklarhet råder. Där skriver Decillis ändå mer angeläget om våldet utifrån tre konstnärer: Lee Miller – som våldtogs av sin far när hon var barn – om Frida Kahlo – som sveks av sin man Diego – samt Goya – vars groteska målningar måste ha sitt ursprung i mörka erfarenheter. Vad betyder den kända målningen på Saturnus (triggervarning) i färd med att sluka sin son? ”Perhaps a metaphor – devour the anguish before it devours you.”

 

Decillis listar nitton ursäkter för att inte bli förälskad (ledtråd: alla är dåliga). Hon skapar ett found poem utifrån tjugofem rader knyckta från poeter som Carol Ann Duffy, Alicia Ostriker och Billy Collins, där den mest minnesvärda raden ändå kommer från Joe Brainards ”30 One-Liners”: ”Why must we be so intent on destroying everything we touch?” Den raden är i Brainards dikt kopplad till rubriken ”HUMAN NATURE”, men kunde också bilda Decillis egen poetik.

 

Att vara poet är att trotsa, och denna attityd finns också hos Diane Decillis. I en dikt frammanar hon en japansk kutym att använda guldfärg i det lack som ska laga skärvor i porslin, för att spåren – ärren – ska hållas fullt synliga. Kintsugi, kallas det, och blir del av Decillis metafortäta poetik. Så skriver hon också om jazz, om skönhet, i kollageform, som ibland funkar bättre än annars. I en dikt reds tre nivåer av övergivenhet ut.

 

Som synes: splittrat, men så ska det vara, och ja, ärren ska bäras stolt synliga. Ungefär som när jag var barn och fick blessyrer när jag höll på med ishockey. Fort på med ispåsen, sa tränaren, men jag tackade artigt nej – för jag ville ha bulor och blåmärken att visa upp. Tur att jag växt upp nu.