Langt fra Gud, Nikolaj Zeuthen, Basilisk

Strax innan Göran Tunström dog berättade han om en bilfärd han företog i Sunne i sällskap med en präst. Det blev en surmulen färd, då författaren ville diskutera frågor kring Gud medan prästen var förvissad om svaren. Sällan, sa Tunström, har avståndet mellan konsten och religionen så tydligt demonstrerats. Konstnären uppehåller sig vid frågorna, medan prästen uppehåller sig vid svaren.

 

Denna anekdot kommer för mig när jag läser Nikolaj Zeuthens nya bok Langt fra Gud, utgiven på konstförlaget Basilisk. Zeuthen är ett bekant namn i den samtida danska poesin, med en förmåga att skildra vardagen, utan att ge den ett mytologiskt skimmer eller adla den till något hemligt storslaget. Utöver sin poesi är Zeuthen också sångare i bandet Skammens vogn. De spelar en jazzig musik som kan föra tankarna till Bo Kaspers orkester (fast mycket bättre). Med viss förvåning ser jag att han nu utbildar sig till präst.

 

Hans dikt skildrar vardagen. Han rollbesätter sina dikter med Kim, Karsten, Martin, Rune, Michelle, Sanders, Jonas, Petra, Georg, Finn, Julian, Troels, Pia, Henning, och Kenneth. I synnerhet chefen Rune är viktig, men här finns också ännu flera (de namngivna är endast de som föräras egna dikttitlar): här rör det sig om en kollektivets dikt, som ska illustrera styrkan i samfundet. Ett helt samhälle växer fram i denna dikt, som ter sig både kaotisk och harmonisk.

 

De olika människoödena skapas simultant. Starkare än Gud är Satan:

 

det brænder i brystet af lyst

til at forsvinde

men det lader sig ikke gøre

Gud har bestemt det

kun sammen med Satan kan man flyve væk i døden

 

Men det är bara just nu Satan är starkare. Det här syns i politiken. Vi har fått en mer cynisk värld, men ärligt: vem är det som har gett oss den? Vilka är de mest gudlösa i vår samtid? Ofta de som utger sig vara troende, som hycklar och använder sin religion som ett försvar, en täckmantel för att komma undan med sitt ogudaktiga beteende.

 

Den samhällsdikt Zeuthen skriver är också samhällsomstörtande. Hans ärende blir att döma ut mänskligheten, visa var vi har felat. Vad hans dikt säger är att vi är beroende av gemenskap, men att det är något vi har glömt bort, eller bara bortrationaliserat. För att slippa tänka på konsekvenserna av våra handlingar. Profitjakten har överskuggat att det är andra värden som borde styra våra liv. Gud blir bara ett bortdöende eko.

 

Är Gud långt borta? Kort svar: ja. Långt svar: det är vi som befinner oss långt från Gud. Vi har skapat en existens där vi inbillar oss att det går utmärkt att klara sig utan Gud. Det handlar om att ta till vara ögonblicken. Men Gud är inte intresserad av de små tragedier som våra liv består av. Är inte det en oerhörd tanke att komma från en präst? Jo, men det är ärligt. Det vi kan göra är att lära oss leva med Gud ändå, trots denna likgiltighet från hens sida.

 

Den bästa litterära skildringen av Gud, förutom i Bibeln, är i Charlotte Brontës Jane Eyre när – spoiler alert! – Helen Burns dör, hon som lär Jane den nytestamentliga förlåtelsen, och Jane ges svar på sin desperata fråga: ”Where is God? What is God?” Svaret heter duga: en kraft starkare än döden, starkare än värdslig lycka, en vän som du får älska och som älskar dig tillbaka. Med hjälp av kollektivet kan du närma dig Gud, men bönen är något du måste sköta själv, på eget initiativ.

 

Och i Zeuthens dikt är det Jesus som får sista ordet.