Poesi/filosofi. Filosofi/poesi, Magnus William-Olsson, Lilla serien

Lilla serien fyller femtio i år, och har fungerat som ett appendix till Lyrikvännen. Det har fungerat som ett reservat för poesi av både välkänt och obskyrt slag, både i form av introduktioner och återblickar. När den 68:e lilla boken (häftet, snarare) utkommer är det en essä signerad Magnus William-Olsson. Poesi/filosofi. Filosofi/poesi utreder i två texter relationen och grälen mellan de två disciplinerna. Essäerna tillägnas de två filosoferna Marcia Sá Cavalcante Schuback och Hans Ruin.

 

Grälet gäller anspråken på sanning, där filosofer och poeter närmar sig med olika metoder och olika krav. De två essäerna kommunicerar med varandra. I den första, ”Gräns och (o)möjlighet”, förlitar sig William-Olsson på italienska filosofen Giorgio Agamben som auktoritet. Ett ämnes potential rymmer alltid sin motsats. Allt som går att förverkliga kan också stanna vid ansatsen. Det gäller konstnärligt skapande, men också inom filosofins område.

 

Det här låter ju självklart: allt som ges uttryck har åstadkommits på bekostnad av det som inte gick att uttrycka. Är inte poesi en så pass generös konstform att man kan säga nästan vad som helst om den? Framför allt är poesi sällan bemärkt av att man talar om den i bestämd singulär form: den är mångfaldighetens konst. Enligt Agamben blir poesin en alternativ kommunikationsform, mellan det som inte går att säga och det som bara går att säga om man uppfinner ett nytt sätt att säga det på. Filosofin gör halt inför dessa möjligheter.

 

William-Olsson vänder sig också till Pindaros uppfattning om språkets precision, en list poeter gärna använder, men det är en list som ibland övergår i lallande, ett verb som aktualiserats i vår tid, med sina rötter i grekiskans ord lalein, det vill säga att tala, att forma ord på ljudlig väg. Här blir det en onomatopoetisk nyckel och vägvisare till William-Olssons tes och förslag, att det är genom att omvandla kampen mellan filosofin och poesin till en lek.

 

Leken blir medlare och mellanhand. Den andra essän, ”María Zambranos morgonrodnad”, utnyttjar den spanska filosofen Zambranos idé om aurora, alltså morgonrodnaden. Här fungerar också Sapfos fragment om gryningen som härskarinna. William-Olsson avstår från att närmare introducera Agamben och Zambrano, men det hör kanske till allmänbildningen för den som uppsöker Lilla seriens böcker? Jag är lite tveksam, eftersom serien tidigare hade en viktig roll att fylla i att presentera nya författarskap, och den tonåring som likt mig sitter på biblioteken och lusläser i dem kanske inte ännu har anlänt till stationerna Agamben och Zambrano på sin resa genom filosofins stambanor.

 

Nietzsche är väl däremot första eller andra stationen, så det är kanske på sin plats att William-Olsson inte inkluderar hans bok Morgonrodnad i sin genomgång av Zambrano. Den andra essän, tillkommen fyra år efter den första, konkretiserar och exemplifierar tankegångarna där. Zambrano blir filosofen som använder poesin i sitt sätt att tänka. Men så var hon också vad jag förstår inne på att förena olika discipliner, och ville också tänka i religionens ärende – en översättning av Simone Weil var inplanerad men hann inte genomföras.

 

Allegorin tas i försvar som det osynligas sfär, med anekdoter kring Homeros blindhet. Homeros angav gudarna som inspirerande kraft till sitt skapande, men det var å andra sidan dåtida konvention. Det har måhända styrt vår uppfattning om poesin som gudasänd konst, och kan i viss mån förklara varför poesin trots så många räddhågsna fiender fortfarande har en så hög ställning. Men poesin är alltid (minst) dubbel till sin natur: både gudasänd och vardaglig, och innehåller både hymniska stämmor och trivialt struntprat, med William-Olssons ordval ”lallandet”.  

 

Det är ibland snårigt skrivet. För att förstå tankegången tvingas man läsa så långsamt och noggrant att flera korrekturfel uppenbarar sig (stavning av grekiska ord, talspråklighet). Det är ändå alltid mödan värt att läsa William-Olsson, bland annat därför att han tar saker på ovanligt allvar, men kombinerar sin lärdom med – tja, den lekfullhet som han själv förordar. Det är behärskat och seriöst skrivet, men inte strängt eller högdraget.