Sex

Juligt röd är nya numret av Provins (Nr. 4/2021), som inställer sig lagom till den högtid som väntas. Det handlar om sex, och till det har man anlitat ett dream team med skribenter. Inte nog med att suveräna Ida Linde och Annika Norlin bidrar med varsin nyskriven novell, även poeterna Leif Holmstrand och Kristofer Folkhammar bidrar med en sammanskriven dikt. Och Annelie Bränström Öhman tar tempen på erotiken i norrlandslitteraturen (ledtråd: den är het!).

Med mera. Men raska händer bläddra fram till Ida Lindes novell, som utlovas vara en (eventuell) fortsättning på mästerverket Norrut åker man för att dö som kom 2014. Den här novellen är egensinnig och elak, och visar att litteraturens funktion kan vara att orsaka oreda och skada, att helt enkelt vara påträngande och skitjobbig. Ett rikt par skaffar en något fattigare kvinna som sällskap. Varför? Kvinnan som gör anspråk på henne säger lakoniskt: ”Du ser ut som någon som man kan göra vad man vill med”. De utnyttjar henne för sex. Men hämnden är ljuv, och den luktar surströmming.

 

Annika Norlins novell är inte mindre vild. En violinist spelar med en cellist som liknar en apa. Jag (g)apskrattar när jag läser den här novellen, men blir inte förvånad över att hon släpper fram en humor som sjöd genom hela debutsamlingen Jag ser allt du gör. Den här novellen är minst lika bra som novellerna där, inte för att Norlin är ute efter att ge läsaren vad hen vill ha, utan för att hon ständigt lyckas placera ens förväntningar högt och sedan arbeta för att infria dem. Det gör hon med den äran.   

 

De här novellisterna är begåvade, och detsamma gäller poeterna Holmstrand & Folkhammar, som tar en trashig poetik i anspråk. De skriver en dikt som utforska bögig nervositet och ledsen drag-estetik (deras egna ord). Deras dikt är kaosig. Men sex är också en kaosig verksamhet, och även Irina Laajas illustrationer gestaltar detta kaos, i teckningar som kunde vara sprungna ur Joakim Pirinens produktiva 80-tal.

 

Även dikter av Aaiún Nin ger mersmak. Hon debuterar i februari på engelska, men redan kan hon läsas på danska i Mette Moestrups översättning i boken Min huds sorthed. Det är svart och queer poesi, bejakande och upproriskt bra, som Athena Farrokhzad har översatt, och låter oss upptäcka en oerhört spännande poet för första gången på svenska.  

 

Det queera löper genom hela numret, om inte detta har framgått redan. Så också i konstnären Sara Lindquists essä ”Tillblivelsen av en sexuell varelse”, som noggrant redogör för sexuella erfarenheter på hela skalan hetero-homo. Hon skriver om sex som något man lär sig, som en pågående erfarenhet. Vad krävs? Tre saker: kommunikation, jämlikhet och samtycke.  

 

I Annelie Bränström Öhmans essä om fyra norrlandsförfattare skriver hon om trädets betydelse. Där finns P O Enquists legendariska kvistfria furugolv (ledtråd: läs Liknelseboken), likväl som takets kåda hos Sara Lidman (ledtråd: läs Den underbara mannen), och två andra exempel. Bränström Öhman är väl bevandrad i de författare hon skriver om, och påpekar att för den som skriver om norrlandslitteraturen missar kopplingar till sexualiteten: ”Allt som oftast hamnar därför erotiken i en död vinkel, skymd av vaneseendets förbehåll.”     

 

Inte nog med att Provins är pålitlig som en av de bästa svenska litteraturtidskrifterna – den blir med detta nummer också den sexigaste tidskriften. Man är van att bli bortskämd av ambitiösa nummer, och det här är inget undantag. Om det inte är för sent att köpa julklapp är det här något som matchar granen bra.