De näst största städerna, Elise Ingvarsson, Norstedts

En kvinna vallar sin son i en barnvagn i Göteborg. Hon är övergiven av sin man K., men har som stöd fått hans mamma som har rest från Kamerun för att bistå i barnpassningen. Men hon kan varken svenska eller engelska, och kommunikationen är minimal dem emellan. Där finns också vännen/systern Mirri. Sonen heter Innocent, ibland bara Inno.

 

Det här är Elise Ingvarssons återkomst till litteraturen med De näst största städerna, efter en åtta år lång paus. Tidigare har hon skrivit en udda och språkkänslig poesi – debuten Beror skrymmande på är svårglömd – och nu har hon gett sin bok undertiteln ”en berättelse”. Ja, det finns ett utskrivet narrativ, men språket är fortsatt lyriskt och våghalsigt, med egenartade versaler och radbrytningar. Här experimenteras friskt med formen, och man styrs mot en abrupt läsart.

De näst största städerna är svenska Göteborg och kamerunska Douala, där K. kommer ifrån. Kvinnan kallas Miss E Nervous, men Mirri kallade henne Miss E Normous när hon var gravid. E ska utläsas Elizabeth – eventuell som i Elizabeth Frankenstein, som på så många plan övergavs av sin blivande make Victor i Mary Shelleys roman, som också nämns flyktigt. Men Elizabeth lägger sig också nära författarens eget förnamn.

 

Liksom många andra samtida yngre svenska författare utforskar Ingvarsson föräldraskapet, men hennes ingång är originell och fyndig. Det är också kaxigt att ge mannen, han som flytt sin kos, enbart bokstaven K. Hon annekterar Kafkas koloniserade bokstav, gör den till allmän egendom. Att namnet inte skrivs ut kan bero på den smärta som uppstår när kvinnan tvingas tänka på honom: att hon reducerar honom till en bokstav, för att lättare kunna hantera det trauma som sveket har orsakat.

 

Men Ingvarssons tema – den frustrerande och dumpade mamman – finns också i Rachel Yoders vilda roman Nightbitch, som jag nyss läst. Yoders förslag är att släppa lös de djupt liggande instinkterna mot frigörelse, att i en subversiv och kreativ akt bli djur, för att lättare kunna överleva den opålitliga omvärlden. Det finns något som överlappar i Yoders och Ingvarssons böcker. Hos Miss E Nervous blir förändringen mer emotionellt styrd, där intellektet hamnar på efterkälken. Hon är mindre cerebral än Yoders protagonist, och saknar strategi att bemöta den galenskap som nalkas.

 

Språk är farligt: det gör oss mottagliga för smärtan. Och Miss E Nervous är en tydlig exponent för en viss typ av skörhet, som uppstår hos den som inte tillåts komma till ro, som jagas av tillvaron och sina egna känslor, styrda av obehagliga tvångstankar. Ingvarssons språk är skavande och vinglande, och illustrerar protagonistens oroliga tillstånd. Hon rör sig rastlöst jäktat i stadsbilden och i sina minnen. Allt mer går hon mot något psykosliknande, där verkligheten rämnar och ter sig allt mer instabil. Göteborg ersätts av ”JOKINGBORG”, och hon hamnar inom psykvården i ett av kapitlen.

 

Där blandas minnen av en resa till Köpenhamn, där psykavdelningen ges eufemismen ”Hotell Konkret”. Ingvarsson gestaltar ett sönderfall, där kvinnan vill skriva, men upptäcker att hennes hand är upptagen av omsorg mot sitt barn. Vad hon har att tillgå är ett språk med stora krafter. Bara för att det vetter åt förtvivlan saknar det inte förmåga att alstra skönhet och skänka uthållighet:

 

Varav Hjärtat är fullt, därom Talar Munnen: en Rytm, en

Rytm som kränger, en Kompakt Stad som faller i Bitar:

de hör ihop på kartan, delarna, men kartan har Skurits

Itu, så illa att de kommer behöva SYS ihop för att passa,

de kommer inte mer att passa, det kommer att uppstå

ärr, som på en Frankensteins-monster-Panna:

synliga skarvar i död hud, bara Blixten kan gjuta Liv i

Vår Stad (Mig) efter det som hände, en hjärt-/Lung-

räddning som omfattar Gator, Namn, mina släckta Delar,

men bara hon/Miss E Nervous får sjunga om den

 

Ingvarssons märkliga bok gestaltar den sköra hinnan mellan sundhet och galenskap. Hennes bok irriterar och vägrar lägga sig till rätta. Huvudpersonen tänker ofta på Göteborg som en otrygg plats som präglas av våld – givetvis en väntad reaktion hos den som nyligen blivit förälder. Som Martin Amis formulerade det redan på 80-talet: den första frågan för en blivande förälder handlar om man vill föda ett oskyldigt barn till den stygga världen, men tänk om man föder ett styggt barn till en oskyldig värld?

 

Det är en apart bok, och Ingvarssons språkkänsla är av det slag att man gärna vill benämna det språkkänslor. Hon främmandegör platsen, men också karaktärerna. Förvrängningarna visar en värld som slagits itu. För att hålla ihop livet läser hon James Baldwin för att förstå kärleken, och Simone Weil för att förstå religionen. Men inget ger henne någon stabil grund att stå på: så består av den gamla ramsan om tron, hoppet och kärleken endast det oberäkneliga mittenpartiet. Störst av allt är inte kärleken, utan hoppet.