Tiken, Pilar Quintana, översättning Annakarin Thorburn, Rámus

Det börjar med en död hund på stranden. Den har förmodligen förgiftats, av misstag ätit råttgift. Den efterlämnar en massa valpar. En av dem tillfaller Damaris. Kanske valpen ska blidka maken Rogelio, som ständigt hunsar henne? Nja. Han har redan tre egna hundar som han plågar i varierande grad. Valpen ska bli hennes, och så förblir det, även om den har en benägenhet att rymma så fort den får tillfälle.

 

Colombianska författaren Pilar Quintanas roman Tiken inleds starkt, men sedan följer en historia som inte riktigt gör karaktärerna rättvisa. Det äktenskap som beskrivs är av det eländiga slaget, kärlekslöst och sexlöst och barnlöst, och traumat ligger i bristen på barn. Ständigt omges Damaris av gravida, liksom för att håna henne. Hon skämmer bort hunden, ger den namnet Chirli, det namn som var avsett för den dotter som hon aldrig fått.

 

Eländig och oländig är också omgivningen. De bor i ett fallfärdigt ruckel i en djungel som är ogästvänlig och hotfull. Många umbäranden redovisas, med regn och översvämningar, myrinvasioner och giftormar. Naturen skildras som påtaglig, skrämmande och skadlig. Det mest imponerande med Quintanas roman är hur bilden av ett samhälle växer fram utifrån dessa förutsättningar, med ett samfund som växlar mellan likgiltighet och fientlighet. Fattigdomen är trovärdig och kännbar.

 

Karaktärerna dock är svagare utformade. Det stämmer att Rogelio utvecklas från inledningens tyrann till en något mer förstående make. Han är å andra sidan oftast iväg på flera dagar långa fiskeresor i sin yrkesutövning, så Damaris klarar sig mest själv. Hon lider av komplex för hur slitet har förstört hennes kropp, i synnerhet hennes händer som har blivit grova och klumpiga. I själva verket blir naturen den starkast skildrade gestalten, med sin förmåga att motverka all mänsklig strävan.

 

Quintana förlitar sig hellre på tell-principen än show. Därmed blir hennes berättelse beroende av beskrivningar som inte riktigt gestaltar vare sig ett skeende eller dess karaktärer. Damaris tittar på såpopera, tar kanoten till affären, och funderar mycket på sin barnlöshet, men det är i stort sett allt vi har att tillgå för att förstå den här anonyma och allt bittrare kvinnan. Hon ska troligen bli ett porträtt av en kvinna som utsätts för svåra påfrestningar och hur hon hanterar dem. I så fall är jag missnöjd med utfallet, och romanslutet är för tillskruvat.

 

Visst, människor som pushas till sin yttersta gräns blir gärna desperata och deras tillvägagångssätt blir ruskiga. Men det är knepigt när det inte helt förankras i det tidigare skeendet. Quintanas poäng kan vara att diskutera våldet, om det är något som förvandlar oss eller om vi har potentialen till våldshandlingar inom oss. Men den diskussionen är för programmatisk och förenklad.