Liten lek, Erik Lindman Mata, Nirstedt/Litteratur

”Nu är det färdiglekt”, löd en fras som en bekant till mig i ungdomen hade gjort till sin helt egna. Han uttalade den med sådan auktoritet att man anade en cirkel med ett stolt ”C” som i copyright omedelbart efter att han sagt det. Och något liknande – detta copyright-märke alltså – kan en känslig läsare skönja hos den poesi som Erik Lindman Mata utger. Förra årets debut Pur vann Borås Tidnings debutantpris (helt välförtjänt). Tidigare i år utkom på lilla förlaget Pamflett häftet Gunne, sax, påse. Och nu – raskt jobbat – redan den tredje boken, Liten lek.

 

Om den förra var av diminutivt slag är denna en koloss. Den har som undertitel ”Samlade dikter 2019-2020”, och det samlade utgörs av 40 dikter av varierad längd fördelade på 300 sidor. Samtidigt som det är lätt att känna igen Lindman Matas diktion är det en något mer generöst skriven dikt. Här finns typografiska hyss i form av kursiver, fetstil, parenteser, versaler, punkter i plural, semikolon, mellanrum, blanka sidor, där det spatiösa inryms likväl som det kondenserade. Ord sträcks ut och sträcks in, och han arbetar med hela boksidan.

 

Lindman Mata skriver om lekens allvar när han med ominös stämma markerar årsdagar (som bekant stipulerar dessa ofta sorglig läggning). Hans dikter handlar om kropp, om bad, om semestrar, om resor, om färder, om flora och fauna. Och om trösten som finns i de rörelser som människor genererar.

 

Vi som läst honom tidigare känner igen 2 saker. Först benägenheten att skriva siffror numeriskt, vilket kan ställa till med problem när både ”en” och ”ett” skrivs som ”1” (dock inte helt konsekvent). Det här får raden att hacka till – skapar en cesur i dikten – och läsningen haltar, liksom för att illustrerar poesins funktion: att snubbla. Sedan att fotografier ingår i hans poetik – här arton färgfoton som fungerar både som markörer för mänsklig samvaro och som platsangivelser. Några av de platser som nämns i dikterna har med Umeå och med Venezuela att göra – hyfsad täckning, med andra ord.

 

Har någon poet på svenska sedan Karin Boye och Elmer Diktonius diktat så förtjusande om våren, kan man undra:

 

vet du va jag tänkt på

har tänkt på hur björklöv är i april

kanske maj

är liksom TREVANDE, spygrön, glädje,

Som om handen fattar runt dvs försöket att gripa – –

tag

i vått halt kant –

      bara nåt   att hålla i ..                                                        (puls!)

                                                                             (paus)

 

se en vårs ÖGONLOCK –

i knät ömma –

i knät i nacken lockar –

 

På motsvarande sätt kunde man fråga: har någon poet på svenska sedan Stig Larsson diktat så förtjusande om klibbighet och kletighet? Och har någon poet på svenska sedan Katarina Frostenson diktat så förtjusande om ljud och läten? Han återbördar poesin till sin muntliga funktion, men inte enbart ljudmässigt utan den är muntlig också i hur den betonar smaksensationer. Han är både noggrann och slarvig. Den här poesin befinner sig i skärningspunkterna mellan ytterligheter, där den frammanar sin outtalade post-apokalys.

 

Hos Lindman Mata blir både fragmentet och berättelsen lika viktiga. Mimesis (vad som visas) och dieges (vad som berättas) arbetar i par. Han är rastlöst stillsam i de här dikterna, där han utför ett precisionsarbete, där saker registreras minutiöst. Med hjälp av fotografierna, men också med dikterna i sig, samlas visuella minnen. Dessa minnen som aldrig bleknar, där det oväntade ges frikostigt utrymme.

 

Det är dikter skrivna i en stil som lutar svagt framåt. Ibland är manövrarna halsbrytande. Ofta charmiga: ”Fingrar precis så redan ristade årsdagar / fingrar redan utlovade sår / Som man fingrar det alldeles säkra”. Dikterna handlar om känslor, om att tillhandahålla sådana, och att hålla tillbaka dem. De verkar ofta bara ha kastats ned i ett skrivblock, vilket får dem att verka ha skrivits i pur spontanitet, som om de existerar i sin tillblivelse. De ger intryck av dagbok eller arbetsanteckningar med sin huller om buller-struktur. Dikterna ges ofta fyndiga titlar, såsom nr 25: ”dikten några promenader jag av misstag gått”.

 

Jag gillar den här boken, som är skrivna av en upptågsmakare som man bara verkar kunna vänta sig stordåd av. Det är sinnligt skrivet. Lindman Mata testar olika förhållningssätt, och det är givande att ta del av hans arbete. Han arbetar med olika uttryck och olika metoder, med starkt fokus på det som är värt att bevara, när så mycket går förlorat.