Natten, Willy Granqvist, Nirstedt/Litteratur

En del svenska poeter får en popularitet och ett genomslag en aning vid sidan av det större allmänna medvetandet. Även om jag värjer mig mot ordet ”kult” skulle man kunna plocka ut en handfull svenska poeter som just kultförfattare, med en aningen mer hängiven läsekrets än de som läser till exempel Tranströmer. Några förslag: Johan Jönson, Ola Julén, Ann Jäderlund, Erik Beckman, Rut Hillarp. Pratar jag poesi med initierade läsare hamnar jag oftare vid dessa namn än vid Tranströmer. Av något som definitivt inte är en tillfällighet har samtliga fem som föreslogs återutgetts i Nirstedt/Litteraturs serie poesibiblioteket.

 

Ytterligare ett namn att lägga dit är Willy Granqvist, som också fått det delade nöjet att få epitetet kultpoet. Som enskilt verk har den postumt utgivna Natten från 1987 fått störst genomslag, och räknas som en av de viktigaste diktsamlingarna från de senaste fyrtio åren. Till den här utgåvan har Gabriel Itkes-Sznap skrivit ett ambitiöst förord om hur mörker och kärlek samverkar i verket, och hur sakligheten betonas av Granqvist.

 

I korthet är Natten en långdikt som formar sig till en elegi över ett förlorat barn. En prolog anger ett upphittat barn infruset och bevarat efter 400 år i grönländsk is. Det blir en monolog, en dagbok, nej en nattbok där filosofiska idéer blöts, där Granqvist lyder Emilia Fogelklous ödmjuka hållning: ”Natten lär en att fråga”. För den som uppehåller sig i mänsklighetens natt är frågorna mer väsentliga än svaren.

 

Kyla, mörker, ensamhet, död – där har ni de fyra polerna som denna dikt kretsar kring. Muntert är det inte. Granqvist uppfinner tre karaktärer till sin dikt: Archilochos, Mozart, Karlheinz. Itkes-Sznap menar att namnet Archilochos inte syftar på poeten med det namnet, utan med den mer kända matematikern Arkimedes. Mozart är bekant, även om han här en gång kallas ”Mozartbeckett” i en oväntad sammankoppling mellan två väsensskilda temperament, medan Karlheinz nog syftar på musikern Stockhausen, känd för att följa matematiska principer i sitt komponerande.

 

Det handlar om räkning. Archilochos/Arkimedes räknar korn. Den sömnlöse räknar också. Språket plågar, och då uppstår behovet av logik, av beräkning, av mätbar trygghet. För natten är många ting. Ett av dem: oändlig. Bilderna som frammanas är tunga: ”Om natten har jag / Mörka drömmar. De skänker tunga bilder / Som jag behåller likt ett slags negativ.”

 

Granqvists dikt uppehåller sig vid den eviga frågan. Ska vi människor definiera oss som mörka varelser som söker ljus, eller är vi ljusa varelser som söker mörker? Att det finns de av oss som frivilligt uppsöker det mörka är mer än uppenbart. Men vi kanske måste nöja oss med att befinna oss i det här spänningsfältet, att röra oss mellan olika positioner. Vi är kanske både ljusa och mörka, och vi söker både mörker och ljus. I Natten definieras dilemmat så här: ”Min mörka blick ska möta dig / Med ljus.”

 

Till det som också ska räknas hör begäret. Hos Granqvist var det av förbjuden art: han var homosexuell, något som under 1980-talet utgjorde ytterligare grogrund för stigmatisering under de år AIDS sågs som en farsot. Allt ska räknas – förutom mörkret, som då blir den följeslagare som dikten avlägger sin ed inför. Att vara trogen sin ångest var Stig Dagermans hemställan, något som kan tillämpas också på Granqvist: att vara trogen sitt mörker. Hans mörker är oräkneligt och starkast: ”På en balkong av ingenting står ett / Medvetande av ingenting och märker ingenting …”

 

Även tiden hör till det som räknas. Natten kan alltid hämta mer mörker ur sitt osynliga outtömliga förråd. Dikten rör sig med kontrasterande tonfall, olika stilnivåer, med repliker som utslungas ur nätternas mörkaste vrår, och strukturen ter sig kaotisk och irrande, med lösryckta associativa fraser, där förtvivlan och indignation samsas i en nästan hädisk uppgörelse med stor konst.

 

Willy Granqvists Natten är förstås given i den här serien. Det var bara en tidsfråga innan den skulle anlända. Med sin pessimism och sitt sönder fall är det kanske det närmaste vi har kommit en svensk Det öde landet. Efter sin ursprungliga utgivning har den också utkommit tidigare i klassikerutgåva. Formen liknar Paul Anderssons Elegi över en förlorad sommar – se där ytterligare en kultpoet, som nog kunde pryda sin plats i denna serie (senast hans bok utkom var på Tragus förlag 2010).