Sidor

7 nov. 2021

Den vilda kvinnans dagdrömmerier; Från Osnabrücks station till Jerusalem, Hélène Cixous, översättning Sara Gordan & Kholod Saghir; Sara Gordan & Kerstin Munck, Modernista

De flesta skulle nog säga att Hélène Cixous skriver svårlästa böcker. Å andra sidan sägs sådant nog oftast av folk som inte läst denna förment svåra författare. Hon är både kameleont och lätt igenkännbar. Tack vare Modernistas omsorg håller en del av denna Algerietfödda franska författare, tidigare sparsmakat översatt, på att bli tillgängligt på svenska. Medan det med få undantag tidigare mer rört sig om hennes litteraturvetenskapliga skrifter har i höst två skönlitterära böcker efterlängtat nog översatts.

 

Dels Den vilda kvinnans dagdrömmerier från 2000, och dels Från Osnabrücks station till Jerusalem från 2016. Det rör sig om två separata verk, men de kan också läsas som två spegelbilder. Så som vi lärt oss läsa Cixous, där allt hänger ihop, och allt går tillbaka till barndomen i Algeriet.

 


Och dessutom: vad betyder ”svår”? Man kunde också anamma Percy Bysshe Shelleys två hundra år gamla definition av egentlig läsning som ”that difficult pleasure”. Nu när många har tagit till sina läshjärtan den anglosaxiska essäromanen kunde det vara dags att stifta bekantskap också med Cixous ansträngningar i närliggande genrer. Är till exempel romanen Den vilda kvinnans dagdrömmerier, översatt av Sara Gordan och Kholod Sagir, fiktion, självbiografi, essä – eller något annat?

 

Det är inte viktigt. Men tuggmotstånd finns, när hon här berättar om ett syskonpar som växer upp i Algeriet. När deras mor ska ge dem en cykel i present förvandlas denna gåva till den mytiska Cykeln. Till broderns nesa är det en tjejcykel. Systern, som berättar romanen, blir så paff att hon helt sonika vägrar att använda cykeln. Brodern sväljer all förtret, och trotsar grannpojkarnas mobbning när han använder den förnedrande tjejcykeln. Därmed skänks han tillfället att närmare utforska de algeriska omgivningarna, medan hon blir låst vid mer begränsade promenader. Samtidigt ges hon därmed tillträde till djupare och vildare dagdrömmerier.

 

En genusanalys på det, tack? Mannen tar sig fram till varje pris, medan kvinnan snällt avstår. Kanske för att blidka sin bror, vad vet jag? Att systern vägrar använda Cykeln blir ett sätt att demonstrera sin makt mot modern. Den här romanen har som undertitel ”Urscener”, och det är verkligen fråga om sådana ställen i plural, ställen där man blir till som individ. Cixous insats består i att söka sig mot det som föder fram den konstnärliga drivkraften, en drivkraft som ligger oerhört nära vansinnet.

 

Med sina fötter rör sig den unga flickan på jorden, en jord som hon älskar förbehållslöst men som bara stöter bort henne i förräderi och antisemitism. Hon har verbala dueller med brodern, men man anar det starka band syskonkärleken – utan ironiska citattecken – knutit kring dem. Det är i språket de största nederlagen existerar: därför kan inte brodern ta ordet ”damcykel” i sin mun när han ska använda Cykeln, utan kallar den rätt och slätt för ”en cykel som inte är en herrcykel”.

 

Språket är dramatiskt, och ibland lattjar Cixous med glosorna och det blir en utmaning för översättarna att hänga med. Men det blir också njutbart att följa, som när faderns lönlösa ansträngningar att bli kompis med araberna gör att han kallas ”arabisarr”, och platsen kallas ”skiljalgeriet. Men det finns aggressivitet i allas ansträngningar, och kampen gestaltas på Cixous följsamma språk, som förstås är lika bångstyrigt och unikt som vi känner det från de litteraturvetenskapliga essäerna. Att läsa henne känns likadant som att stoppa fingret i ett rinnande vatten:

 

det var fullständigt omöjligt att överleva utan böcker, det vill säga överleva utan ljus, utan tankar, utan verklighet utan sömn utan frid utan bröd eftersom allt det som skedde framför eller bakom den kedjade porten var skrik galenskap idioti mörker sten och jord som kastades. Alltså tog jag mig från ena dagen till den andra från ena boken till den andra utan böcker skulle jag ha brutit ihop, och vilka böcker som helst, det räckte med att den hade en rektangulär form och samma dimension som foten jag stödde mig på för att ta mig över avgrunden […]  

 

Cixous roman är inte bara en hybrid mellan skönlitteraturen, självbiografin, för att inte tala om dagboken – det blir också en slags dokumentär, där vi får inblick i andras medvetande, där de kan ge stickrepliker, som när mamman ska förklara sina bevekelsegrunder.  

 

Hanna Nordenhöks vackra efterord ger bra bakgrund, och betonar Cixous tidiga insats som läsare av Clarice Lispector, långt innan det brasilianska geniet blev ett världsnamn. Här finns affiniteten i det vilda språket, de vilda anspråken. Liksom Lispector – som hon ständigt refererade till som ”Clarice” – är Cixous språk otyglat, liksom tanken.

 


Ändå ska man nog vare sig överskatta eller underskatta svårigheten i att läsa Cixous. Från Osnabrück till Jerusalem är den andra titeln som nu utkommer i Modernistas lågintensiva satsning. Denna roman är översatt av Sara Gordan och Kerstin Munck, som tidigare samarbetat i att överföra Cixous besynnerligt idiosynkratiska franska till en svensk motsvarighet. Boken ackompanjeras av bilder, formulär, tidningsartiklar, samt primitiva teckningar av Pierre Alechinsky, teckningar som kallas ”substantiv”, liksom för att bevisa att allt är språk i den värld som Cixous behärskar.

 

Det handlar om en resa. En berättare vars mor – vars ”Mam-Ma” – har dött för ”två helt små år sedan”  ska bege sig till Osnaabrück, den tyska staden där strax under 500 judar reducerades i antal till talet noll vid andra världskrigets slut. Endast så kan en tragedi göras begriplig: i siffror. Det är en paradox, eftersom vi ofta talar om anonymiteten i siffror, att dödstal behöver göras mänskliga. Nå, här sker exakt detta när Cixous redogör för ”Historiens sällsynta tur”, som är förutsättningen för överlevnad för den som fötts till judendomen under den grymma epok som utgjordes av nazismens skräckvälde.

 

Och det är verkligen en skräck som den här romanen förmedlar med nykter klarsyn. I ett förord tecknar Cixous förutsättningarna, innan hon med en elegant manöver kliver åt sidan för fiktionen. Fast hon gör en elegant åtbörd, och behåller ena foten i det självbiografiska, något vi som läst Cixous tidigare gjort oss bekanta med. Homère est morte lyder den roman hon skrev 2014 och som tecknar mammans död. Hon reser i mammans ställe, till dennes födelseort. För att hälsa på de döda. Alla levande är döda, men också: alla döda är levande, och ingen plats är så full av liv som den där du känner många som har dött.

 

Det blir en roman som gör sina nödvändiga påminnelser om skändligheter på tyska, om de försåtliga drag som historien bär på: ”Där Historien skapar (sig) ljus skapas också blindhet.” Cixous sätter ljus på detta genom att röra sig med språkliga kollisioner, nybildningar, egenartade sammansättningar där orden rastlöst verkar kliva in i varandra (”jag serredan”), för att demonstrera hur de hänger ihop, sammanknutna av osynliga trådar – som bekant är de osynliga trådarna de starkaste av trådar.

 

En sådan tråd hör till familjen, och här berättas den igen, om de olika familjeödena. Språk byggs av missförstånd och lek och djärva språng mot förbjudna trakter, och där saknar Cixous motstycke i sina egensinniga försök att göra en obegriplig värld begriplig. Så skapas också en skarpare medvetenhetsgrad hos dig som läser:

 

Ordet nazi ringer i mina första mardrömmar, men eftersom jag aldrig har sett någon målar drömmen ”nazisterna” som en skog av kompakta och svarta tänder, nazisterna därinne är osynliga och kroppslösa medan vi försöker glida förbi mellan de dubbla raderna. Min mormor och jag håller varandra i handen och springer allt vi kan mellan mörkrets käftar. Som två små flickor

 

Punkten saknas: som så ofta hos Cixous, där meningar lämnas hängande, där stycken avbryts abrupt med smidigt, utifrån andra behov än de som logiken uppställer. Här görs skräcken påtaglig. Det handlar om kärlek och vansinne, bitterhet och sorg – se där fyra obligatoriska ämnen för ett litterärt mästerverk (lex Lispector, Lagerlöf, Stridsberg, Schweblin …).

 

Denna roman är den vackraste, starkaste och mest förtvivlade av de jag har läst av Hélène Cixous. Den är också den mest anklagande, och man kunde också kalla den förtvivlande, att den formar sig utifrån sitt material och anpassar sin stil till en elegi doppad i förebråelse. Hon uppnår en sällsam kontakt med det hon skriver om, så hon undviker rakt återberättande: mer är det frågan om att återuppleva en händelse, och visa ett då som vänds ut och in till ett nu för att visa att erfarenheter är något som inte tillhör det avslutade. Det är en bearbetning i realtid. Berättelser håller ihop världen, ja, men de splittrar den också, och såren läks inte, men behöver behandlas, och bearbetas. Judens öde är splittringen, migrationen, och berättelser kompenserar bara, kan inte rädda någon från sorgen.

 

Cixous är kaosig i sin berättartrixiga teknik, där själva boken ibland lägger sig i med viskande fotnoter. Olika röster ges liv, och så blir hennes skildring av nazismens dåd inte bara begripliga, men en påminnelse om att alla (manliga) krigsvurmare som idisslar populärhistoriska rutintexter om andra världskriget kan söka mer matnyttig kost här. Språket är större än ondskan i denna briljant skimrande roman. Alltmedan svenska dagstidningar finner det nödvändigt att recensera nya alster av författare som Magnus Uggla och Margaux Dietz saknas i stort sett recensioner av dessa ovärderliga tillskott till ett litterärt kretslopp på svenska. Suck.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.