Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen, Paul Tenngart, Natur & Kultur

Det är en vansklig inledning. Paul Tenngart har skrivit en biografi om Birgitta Stenberg, svensk litteraturs enda referensram för den vilda litteraturen, och som sådan så given att hon fortfarande efter sin skörlevnad för sextio år sedan anges som förebild för ett alternativ till medelsvenssons trygga avståndstagande från alla lockelser (se Kristofer Anderssons Aftonbladet-krönika från igår, till exempel). Inledningen handlar om ett möte mellan Stenberg och den unge doktoranden i litteraturvetenskap i början av 2000-talet.

 

Vanskligt, eftersom man kan misstänka att Tenngart därmed blir onödigt inställsam, eftersom han fick så bra kontakt med henne då. Senare ska hon också skicka ett mail till honom efter att han skrivit om Metamorfosgruppen, där ett kapitel handlade om henne. Det räcker, vill man invända, vi har redan förstått att ni stod på god fot, men det är kanske inte den bästa förutsättningen för en kritisk biografi.

 

Och ändå. Tenngart har lyckats skriva en kritisk och högst läsvärd bok om Birgitta Stenberg, och den utkommer bara ett år innan författaren skulle ha fyllt 90 år. I Sverige saknas en tradition av ”life and letters”, alltså biografier om skönlitterära författare med helhetsgrepp om biografin och bibliografin, och alltså fokuserar både på livet och skriften. Världen väntar mig. Birgitta Stenberg, lusten & litteraturen är en bra fingervisning hur en sådan tradition ska se ut.

 

Livet = lusten, i Tenngarts  formel. Fråga minsta glin på gatan och de kan upplysa dig att Stenberg var den som – tillsammans med bundsförvanten Paul Andersson – tog ordet ”knark” till svenskan. Det är kanske sant. Men hon är också den enda svenska poeten som använt ordet ”sprutluder” i en diktsamling. Det skedde i Det skuddade stoffet, en bok jag råkade hitta på ett antikvariat i Umeå i somras. Den råkade också vara signerad av författaren; jag förstår mycket väl Tenngarts inledning, den sällsamma dragningskraft vissa författare har på sina läsare.

 

Även om hans intervju kändes bortkastad då var mötet avgörande, och det har nu resulterat i denna bok. Föga förvånande uppehåller den sig till stor del kring de formativa åren från början av 1950-talet fram till drogmissbruket i mitten av 60-talet. Åren då Stenberg släppte loss i äventyrliga resor ned till främst Frankrike och Italien, samvaro med bohemer i Paris och droger, prostitution och rentav en kortvarig vistelse som älskarinna åt den egyptiske kungen Farouk, som störtats i hemlandet och levde i exil i Rom.

 

Och så litteraturen då. Tidigt hamnar Stenberg i kontakt med just Metamorfosgruppen, som huserar i Stockholm, och blir en plantskola för en nyromantisk litteratur. Paul Andersson är portalfigur, men i efterhand framstår det som en tidstypiskt patriarkal verksamhet. Birgitta Stenberg ges rollen som musa, en förnedrande degradering till bifigur som hon inte finner sig i. Det ska inte heller dröja längre än till den tredje utgivna romanen Chans 1961, innan hon också blir en mer uppmärksammad författare än sina forna kamrater, inte minst när den raskt filmatiseras. Det summeras fint i boken: ”Det var Paul Andersson som förlöste Birgitta som författare, men det är via hennes berättelser som han lever vidare.”

 

Tenngart rör sig smidigt i tiden, som han visar stor kännedom om. Föga förvånande, då han forskat kring epoken och skrivit flera böcker om dess utövare. Bra källmaterial finns i Stenbergs egna självbiografiska romaner, som hon skrev flera årtionden senare – dock utan att alltför mycket göra avsteg från sina samtida dagböcker, som utgjort jämförelsematerial.

 

Som artonåring hamnar hon med Paul Andersson i Paris. Han ska bli det lysande namnet, främst och i efterhand kanske enbart tack vare mästerverket ”Elegi över en förlorad sommar”. Men han utnyttjar Birgittas ekonomi och godtrogenhet, eller varför inte kalla det lojalitet med en like, en konstnärssjäl. Det är konsten som blir hennes biljett ut, där drogerna kommer på köpet, till en början amfetaminet, som hon gör sig allvarligt och livshotande beroende av drygt tio år senare först. Med idéhistorikern Ronny Ambjörnssons definition blir hon mer faustisk än existentialistisk i sin filosofi – där Faust gjorde ett avtal med Djävulen upprättas Stenbergs avtal med drogerna. Detta drogmissbruk ska hon förbi lojal med under resten av sitt liv, och det kanske är så: hennes insikter är dyrköpta, men ånger ingår inte i hennes koncept.

 

Stenbergs överklassbakgrund gör hennes ställning aningen skev, visar Tenngart. Där Andersson kom från påvra förhållanden får det hans riskinsats att bli minimal – genom att välja bohemlivet och göra avsteg från trygga anställningsvillkor har han ingenting att förlora. Stenberg har saker hon säger nej till – men det ger henne samtidigt ett skyddsnät den mer utsatte Andersson saknade. I vilket skick Andersson än var efter sina resor i Europa fanns alltid en trygg säng hos mammans stora hus, och det fanns alltid pengar som väntade på henne, till exempel regelbundna uttag på ett fadersarv.

 

Tillsammans med främst Paul Andersson uppsöker Birgitta Stenberg faran. Kanske inte enbart för att omstöpa det till litteratur, utan mer handlar det om att löpa linan ut, att våga ge sig hän. Sverige beskrivs som inskränkt och andefattigt, och som något helt annat än den SD-anstrukna folkhemsidyll man kan hitta omskriven hos Astrid Lindgren. Stenberg befriar sig från sociala hierarkier när hon rör sig i olika miljöer, och förälskar sig mer än gärna i kriminella typer. Där skapas också problem, när dessa bohemiska individer med låt säga regelfobi ska umgås med sina egna uppfattningar om hur man ska förhålla sig till relationer, droger, pengar.

 

Språkkunskaperna som hon tillägnar sig under resorna ger henne fina jobb på UD:s pressavdelning och som tolk på varuhuset PUB, men hon hastar raskt vidare, och börjar översätta ungdomsböcker. Hoppar av gymnasiet under sista året, men klarar sig fint ändå, och debuterar också som författare 24 år gammal med Mikael och poeten, en slags förstudie till den senare skrivna Apelsinmannen. Det är tydligt hur viktigt det är för henne att det ska bli ett författarskap på just hennes egna villkor.

 

Samtidigt som Tenngart visar hur mycket av romanerna som byggde på hennes egna erfarenheter visar han respekt för hur hon drivs av en medveten poetik att omskapa det upplevda till skönlitteratur. Denna balansgång lyckas han med, och vi inbjuds haka på när hon gång på gång kastar loss mot nya äventyr. Han visar också respekt för hennes konvertering till katolicismen, och visar hur avgörande den är för hennes syn på konsten och livet. Under den här tiden är religionen en väg till nya former av vetande för många författare: Bo Setterlinds relation till protestantism, Paul Anderssons till judendomen, Majken Johanssons till Frälsningsarmén, samt Birgitta Trotzigs katolicism nämns som exempel. 

 

Det handlar också om relationen mellan artister och artisaner, utifrån en uppdelning av konstnärlig verksamhet som antingen något genuina konstnärer ägnar sig åt – artisterna – och som sker villkorslöst och kompromisslöst, utifrån Rimbauds idé att ompröva alla värderingar och testa alla (gen)vägar till nyskapande och originell konst. Annars är man bara artisan, alltså hantverksskickliga imitatörer.

 

Det är i detaljer som dessa Tenngarts framställning lyfter, och det gör den ofta nog. Det är som sagt en läsvärd bok, som effektivt visar att Stenbergs insatser förblir aktuella och angelägna. Ibland blir Tenngart onödigt käck i sin stil, som när han ska visa hur jobbigt det var för Stenberg att bli framgångsrik i början av 60-talet: ”Offentlighetens ljus är skarpt, och det kostar att ligga på topp.” Det blir också en del upprepningar när samma händelse skildras både i början, i mitten och i slutet av vissa kapitel, samt att det är slarvigt att påstå att debuten som poet skedde på Wahlströms & Widstrand, när den skedde på Norstedts (Det skuddade stoffet 1985).

 

Det unika hos Stenberg är också hur hon tidigt avstår från att etikettera människors sexuella identitet. Hon rör sig flytande mellan bi- homo- och hetero-sexuella erfarenheter, och det är en praktik som också den känns igen från Rimbaud, att inte säga nej till något i sin strävan mot nya estetiska insikter. Men nyfikenheten dödar katter, och Stenberg hamnar i farliga situationer. Allt styrs av den undertitel Tenngart väljer till sin biografi, där lust blir mer än ett renodlat sexuellt begär, utan en mer allmängiltig lust for life-estetik som besjungits av Iggy Pop och Lana Del Rey.

 

Intrycket kvarstår ändå att hon överlever, och att hon inte ångrar sig behöver inte betyda att man ska finna hennes beteende helt eftersträvansvärt. Att skriva litteratur är i sig en farlig syssla, om den tas på allvar av författaren. Vi som läsare kan bara vara tacksamma att det finns författare som orkar ta på sig detta, som vågar utsätta sig för sådant som sätter spår i kropp och själ. Så här skriver Birgitta Stenberg i en senare dikt: ”hellre krossas / av risk / än av ordning”. Det är få svenska författare som har offrat så mycket som hon.