Ingen omskrivning. Dikter 1975-2014, Eileen Myles, översättning Helena Eriksson, Modernista

Slarv och ambition lyder överskriften till den amerikanska poesin, om man tillåts generalisera en smula. Den muntliga jargongen kan vara både en tillgång och en brist, och det är lätt att lokalisera detta idiom som hämtar färg från typisk storstadsmiljö. Samtidigt med det nästan nonchalanta tilltalet finns ofta en personligt färgad vision som på ett helt eget sätt vill teckna en autentisk bild av en amerikansk mentalitet.

 

Så min läsning av amerikanska poeter är nästan alltid dubbel: dels imponeras jag av förmågan att vilja säga något om sitt land, och dels störs jag av ett tilltal som blir så enkelspårigt att det rör sig mot platthet. Eileen Myles är inget undantag: matade man en AI med amerikansk 1900-talspoesi skulle den spotta ur sig något som liknade de dikter som samlats i den generösa urvalsvolymen I Must Be Living Twice, som i svensk översättning av Helena Eriksson heter Ingen omskrivning. Dikter 1975-2014.

 

Vilket inte behöver vara helt negativt. Myles delar en hel del med den tre år äldre Patti Smith. Ett visst svärmeri för konstnärsmyten och bohemlivet ingår i konceptet – omslaget visar poeten i färd med att tända en obligatorisk cigarett vid ett skrivbord belamrat med en ölburk, en skrivmaskin och några färdigskrivna dikter. Och så skriver båda en del om kaffe. Men Myles skriver också mycket om hundar, om George Bushs stora kuk, om att äta bananbröd, om att ha lesbiskt sex. Dikterna heter enkla saker: ”En dikt”, ”Jordnötssmör”, eller ”Åt helvete”.

 

Boken utgörs ett urval från elva diktsamlingar, och det är en underdrift att kalla det för ojämnt. All poesi närs av en längtan, något Myles tidigt understryker:

 

                                  Som människa

            och ett offer för mina sinnesintryck

är det naturligt att jag älskar

ljus och som passiv drömmare

 

är det naturligt att jag dras

till det mest avlägsna ouppnåeliga

ljuset.

 

Verkligen. Det är de knapra omständigheterna som dikterar villkoren. Myles skriver en del om hur det är att befinna sig liksom vid sidan av sig själv, och göra sig själv till en persona – ett diktjag som passande nog heter ”Eileen” – och röra sig i stadsmiljön som en utsänd reporter. Anspråkslösheten ger vika för en kritisk blick på samhället, och New York-miljön är mer än en kuliss för befängda dagdrömmar om att vara poet. I ”En amerikansk dikt” är kritiken mot de obefintliga sociala skyddsnäten skarp, och överlag dominerar analysen av ett samhälle som rör sig mot mer cynism och mindre solidaritet. Även Moment 22-villkoren för den amerikanska konstnärsstipendierna kritiseras: ”min konst kan inte / få stöd förrän den är / gigantisk”.

 

Här finns också en helt sann dikt, ”Harmonika”, om de trassel livet donerar åt oss, och i tjugo hårt ställda sentenser visar hur instängt förlamande depressionen är:

 

Vill inte älska igen

För jag vill inte

Förlora

 

Vill inte äta igen

För jag vill inte

Vara mätt

 

Vill inte dricka

Igen för jag vill inte

Vara mätt

[…]

Vill inte cykla

För jag vill inte

Komma fram

 

Och i en annan dikt rör sig diktjaget Eileen över känslornas brådaste djup, där hon rör sig mellan det abstrakta och det konkreta: ”Jag ska inte / ta livet av mig idag. Det är / för vackert. Mitt hjärta / i kras på 23:e / gatan.” Smärtan och skönheten är de två parallella spåren i Myles dikt, och de rör sig tillsammans med henne när hon färdas på gatunivå, och söker efter vardagens befriande vinster, oavsett om det är sex, kickar eller fixar, som Allen Ginsberg en gång skaldade om: ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness, starving hysterical naked, dragging themselves through the […] streets at dawn looking for an angry fix”.

 

Lika skarpt skriver Myles en lång stream of consciousness-dikt från 1991, ”Mal Maison”, där intrycken flödar fram oväntat stringent. Det är som att hon, när hon väl lättar på kontrollen, återfinner den, och jag hade gärna läst fler dikter som så att säga går den vägen, mot vidare ambitioner. Tyvärr nöjer hon sig ibland med att bara registrera, och jag hade önskat mer bearbetning. Jag kan beundra hennes hängivenhet, hennes kontinuitet, hennes outtröttliga vitalitet, som får dikterna att vibrera av liv.

 

Översättningen är tonsäker, även om den ibland inte helt tillvaratar det talspråkligt slängiga i originalet – eventuellt hade det underlättat om pronomenen ”de/dem” hade ersatts med ”dom”, som torde vara obligatoriskt för en skrivmaskinspoet som förespråkar ”&”-tecknet (lex Bruno K. Öijer, alltså).