Smuts, Elise Karlsson, Natur & Kultur

Det finns bara två slags böcker: aha-upplevelser (wow!) eller jaha-upplevelser (suck …). Elise Karlssons nya roman Smuts är definitivt en wow-bok. Inte enbart för att hon lägger handlingen så nära de faktiska händelserna kring kulturklubben Forum där Jean-Claude Arnault tilläts härja ända tills Matilda Gustavsson i november 2017 publicerade ett reportage där 18 kvinnor anklagade honom för sexuella övergrepp. Elise Karlsson var en av kvinnorna.

 

En nyckelroman, alltså? Ja, på sätt och vis. Protagonisten Hélène känns igen från Karlssons förrförra roman, hämndskildringen Klass. Nu är hon inblandad i teaterprojekt som drivs av paret Mikaela och Serner (kasta om deras inledande initialer och du får S&M). Serner är en ominös skuggfigur som rör sig rovdjurslikt kring främst yngre kvinnor. Mikaela är den geniförklarade författaren som sprider lösryckta meningar omkring sig som andra får bearbeta till spelbara pjäser. Hélène tar sig an uppdraget när Shakespeares pjäs En midsommarnattsdröm ska spelas. En pjäs om kaos, drömmar, våldsamt begär, och en passande fond till det nutidsdrama som utspelas.

 

Vi följer förloppet mestadels från Hélènes perspektiv. Ibland kallas hon H, Hell, Helene, eller Helen, liksom för att visa att vi alla spelar olika roller. Hon är flera stycken olika individer, beroende av vem hon umgås med. På fritiden dejtar hon kvinnor och ligger med den gifta Charlie, som hon tidigare hade ett förhållande med. Hon dras tillbaka till källaren som drivs av S&M, i vetskap om det otyg som utspelats där, där en ständig påminnelse är Alex, en skådespelare som de gjorde så illa. Hélène uttrycker sin ambivalens krasst: ”Problemet var aldrig hur mycket jag hatade den här platsen utan hur mycket jag ville vara här.”

 

Men vi följer också Mikaelas perspektiv, något som höjer det djärva anspråket. Hon blir arketypisk snöflicka, och framstår som bildlig och bokstavlig fånge i en toxisk relation, och Hélène – eller om det är Karlsson – drömmer om att ge henne ett annat narrativ. Det sker också, i en avslutning som bara kan beskrivas just med wow-ordet. Det är ett slut som är sällsynt lyckat, ett slut av det slag som får håren på armarna att resa sig i sublim häpnad.

 

Förvisso är det gott om referenser och anspelningar som de insatta i Stockholms kulturliv med lätthet kan pricka av. Behöver man känna till det här? Nja, mer är det frågan om att Karlsson vill visa på vilken lös grund kulturkotteriets makt vilar, som när hon en passant kommenterar hyllningar till det som är tillräckligt obegripligt. Eller själva diskussionen om originalitet, och hur Mikaelas konstnärskap gjort sig beroende av andras insatser för att nå ut.

 

Som sagt har Hélène flera namn, och där inryms engelskans ”hell” för helvetet, vilket passar skeendet i den underjord där teaterscenen är placerad. Men namnet rymmer också ”hel”, kanske för att visa att hon ska – som klichén lyder – ”gå hel ur det här”. En banal tanke? Kanske. ”Ovärdig”, skulle Mikaela säga. Karlsson skriver om vårt behov av närhet men också om vår rädsla när vi väl upplever denna närhet.  

 

Det är en roman om skådespel, att berövas sitt jag. Om vikten att spela en roll, för att passa in och åtnjuta fördelar. Karlsson är omåttligt påhittig i sina elakheter, som hon tillhandahåller med sådan mildhet att de knappt märks – men de känns desto mer, när de väl sjunker in. Om man kan tänka sig motsatsen till uttrycket ”her bark is worse than her bite”, liksom. Det korthuggna språket förstärker den aggressiva potentialen.

 

Karlsson har, och det har hon visat tidigare, en utsökt blick för det psykologiska spelet mellan människor. Hennes maktanalys är pardonlös och osentimental. Här läggs inga fingrar emellan – stundtals faller hennes kadenser hårt som piskrapp, eller som en cesur i själva tillvarons jämna lunk. Hon bygger också upp spänningen på ett sätt som är så skickligt utfört att det är som att läsa en thriller av Joyce Carol Oates: även här finns en förmåga att belysa människans mörkaste vrår.

 

Den lågmälda intensitet som Elise Karlsson demonstrerat i sina tre 10-talsromaner blommar ut i denna behärskat ursinniga roman. Smuts liknar både ett öppet sår och en orosanmälan, stöpt i litteraturens märkligt sanningsenliga form. Det är en skarp iakttagelseförmåga som utgör förutsättningen för dessa tunga slutsatser. En katharsis i samspel med språkets mest uttrycksfulla wow!