Hunter i Huskvarna, Sara Stridsberg, Bonniers

Efter fem romaner har Sara Stridsberg skrivit sin första novellsamling. Den är storslagen i sin bild av hur det är att vara människa, även om man kunde önska mer bett i språket.

 

Hur ska man ringa in Sara Stridsbergs särart och storhet som författare? Det räcker inte med att upprepa att hon ”skriver vackert”, för då får man göra en vidare definition av skönhet, en som inrymmer också det obekväma och det krävande. Det finns ett citat av Jeanette Winterson som kan tillämpas här: ”Problemet med en bok är att du aldrig vet vad den rymmer förrän det är för sent.”

 

Att läsa Stridsberg innebär att utsätta sig för risken att behöva omforma din världsbild. I sin första novellsamling utgår hon från Huskvarna. Titelnovellen ”Hunter i Huskvarna” ger oss dubbla utgångspunkter. Dels i platsen, som ofta utgörs av en utkant, och dels i människorna, som hör till de som har changerat i förtid. I novellerna blandas krass verklighet med storslagna drömmar.  

 

Här finns figurer som uppvaktas av lömska önskningar och farliga begär. Där de befinner sig i periferin råder också viss laglöshet, där längtan efter förändring är så stark att den hotar överrumpla individen. Stridsberg skriver ofta om dessa stunder precis innan allt är för sent, innan alla förutsättningar har kastats om. Saker sker oförklarligt: här saknas övergripande ansvar, en uttalad moral.

 

Ibland önskar jag kanske att hon kunde löpa linan fullt ut, och vara mer ohämmad i hur hon gestaltar sina skeenden. Hon skriver om kaos, men något av den oordningen kunde ha fått ta plats i hur hon skriver, som riskerar att bli för tillrättalagt med sitt oklanderliga bildspråk. Det skulle kunna bli mer obehärskat, och kanske ställa sig i paritet med de rovdjursliknande instinkter som karaktärerna förkroppsligar.

 

Det är en invändning som är giltig också för hennes romaner. Men det tar inte udden av dessa konsekvent skrivna böcker. Stridsbergs karaktärer är besläktade. Hon har uppfunnit sin egen miljö, och en tematik som styrs av betydelsebärande symbolism: vansinnet, bilfärderna, att vara på flykt, döden, kärleken, fåglarna, ljuset, vattnet.

 

Kanske det mest unika för Stridsberg som författare är hennes förmåga att skriva om förlåtelsen. I filosofen Jacques Derridas uppfattning kan bara det som är oförlåtligt förlåtas. I ett tal för två år sedan menade Stridsberg att detta inte ska ses som en återvändsgränd utan som en öppning.

 

I sina noveller, liksom i sina tidigare fem romaner, gestaltar Stridsberg denna öppning mot en större sorts förlåtelse. Det är inte att säga för lite om man hävdar att detta prövande förhållningssätt till den svåraste formen av förlåtelse är storslagen. Hennes blick på människor – i synnerhet på barn – är också unik, och skapar ögonblick av hopp och ljus, hur mörka villkoren än är. Hon visar förståelse för de udda, för de föraktade, för de utstötta, människor som har ”ett jordskred inom sig”, som hon beskriver det vid ett tillfälle.

 

Att läsa dessa noveller blir därför som att vidröras av något andligt. Det är faktiskt inte att häda när man jämför en viss typ av litteratur med religion; det är en hyllning till de starka gemensamma krafter som verkar både inom och utanför oss. Hur ska vi komma överens med våra egna tillkortakommanden? Så lyder novellernas implicita fråga. En sällsynt tacksamhet infinner sig – detta är så storartat att åtminstone jag känner hur mina kritiska invändningar kapsejsar.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/9 2021)