Dante. Den första författaren, Anders Cullhed, Natur & Kultur

Dante är nog både inbjudande och avskräckande. I dag är det 700 år sedan han dog, och då passar Anders Cullhed på att samla sin långa forskargärning med boken Dante. Den första författaren. I början av 2000-talet hörde jag honom föreläsa på Uppsala universitet om Paolo och Francesca, kärleksparet som odödliggörs i femte sången av Den gudomliga komedin.

 

Hur är Dante inbjudande? Jo, i den allt snävare litterära kanon kvarstår han som oftast separat namn för senmedeltidens litteratur. Inte ens de mest spatiöst skrivna översiktsverken för litteraturhistoria kan avstå från Dante, och han förblir ett givet inslag i gymnasieskolornas antologier tack vare att han skriver om helvetet. Därmed väcks intresset för ett av de få författarnamn som alla kommer i kontakt med.

 

Hur är Dante avskräckande? Var och en som bemödat sig om att läsa Den gudomliga komedin märker hur beroende det är av sin kontext, att vi rör oss i en kultur och ett samhälle som är främmande för oss, med referenser och markörer vi behöver en omfattande notapparat för att förstå. Utan förkunskaper står man sig slätt, då så mycket handlar om att lokalisera: detta textställe handlar om denna person, etc. Att läsa Dante blir ett projekt, att det också medför gedigna studier i italiensk historia från 1200-talet.

 

Cullhed vill här lyfta fram Dante som representant för en ny författartyp. För den medeltida människan var uppfattningen om ett författarjag ett nytt koncept, att man såg på författaren som självständig skapare av en egen världsbild och med en unik vision. Då var den som skrev oftast en som traderade, ibland bearbetande. Till frågan om Dante var ordkonstnär (författare) eller systembyggare (språkrör för Guds röst) borde man kunna jämka det till ett både och. Cullhed ser honom också som ett förebud för den moderna romanen, och när han tangerar det moderna påfundet autofiktion är det en cirkel som sluts.

 

På svenskt håll har vi tidigare kunnat ta del av monografier av Dante, skrivna av Olof Lagercrantz, Från helvetet till paradiset (1964), E.N. Tigerstedt, Dante: mannen, tiden, verket (1967) samt Giacomo Oreglia, Dante: liv, verk och samtid (2004). Cullhed nämner endast Tigerstedt, och menar sig utgå från de första två substantiven i undertiteln: mannen och tiden. Det infrias i den här boken, även om det känns lite synd att verket i stort sett lämnas därhän.

 

Det är ett ambitiöst projekt och en på alla plan helgjuten bok Cullhed har rott i land. Det blir långa referat av Italiens politiska situation med fokus på det sena 1200-talets situation i Florens, där Dante föddes och verkade i tills han sattes i exil efter en politisk karriär 1295-1301. Cullhed betonar den ekonomiska ojämlikheten i Florens, som då hade en befolkningsmängd som var större än i Rom och London (nu: obetydligt större än i Malmö). Det är mycket tjafs och många konflikter som ska redogöras för: krediter, skuldförbindelser och korruption.  

 

Så rundvandringen kring den politiska situationen är inte den nöjsammaste av läsningar. Jag är osäker på hur mycket nytt som presenteras kring Dantes biografi, men vi får veta att han föddes som Durante i maj-juni 1265, att mamman dog när han var ett litet barn och pappan när han var tonåring. Han gifte sig när han var 11 eller 12, fick 3 barn i äktenskapet och ett till med en kvinna som antingen var hans fru eller en annan kvinna.

 

Dokumentationen är i flera fall bristfällig, och när det väl finns brev att tillgå är forskarna osäkra på dess autenticitet. Därför råder fortfarande osäkerhet kring vilka vistelseorter Dante frekventerade under sin exil. Därför lyder en av bokens mest typiska meningar så här: ”Det pågår en lågintensiv debatt bland specialisterna om Dantes närmare förehavanden under de här åren, 1303-1304.” Just ordet ”lågintensiv” aktiverar min inre Percy Nilegård. Ändå arbetar Cullhed som en detektiv för att kartlägga hur Dante rör sig från ort till ort, medan påvar och kejsare avlöser varandra. Han hinner i perfektionistisk anda precis skriva klart de sista sångerna i Paradiset innan han dör i Malaria i Ravenna, antingen 13 september eller natten till den 14:e, 1321.

 

I sin ungdom skrev Dante en mer uttalat erotisk dikt, men skulle röra sig mot det mer höviska när han låter sitt verk sanktioneras av Gud i den del av Den gudomliga komedin som rör Paradiset. Ändå är det viktigt att beakta denna aspekt av Dante, eftersom delen som utspelar sig i Inferno är så beroende av grovkornigare inslag. Denna rörelse mellan olika stilnivåer präglar Dantes poesi, även i de tidiga sonetterna.

 

Det som också dikterade detta vägval var Beatrices död, alltså den kvinna som identifierats som Dantes musa och den som vägledde honom från Skärseldsberget upp mot Paradiset i det fiktiva verket. Den kvinna som han förälskade sig i redan som nioåring (hon var åtta), och som verkar ha fyllt ungefär samma idoliserade funktion för honom som ”Kvinnan” alltjämt gör för Ulf Lundell.

 

Att vi nu läser Dante – vi ytterst få som ändå har gjort eller gör det – har att göra med att han medvetet avstod från latinet för att skriva på folkspråket, på italienska. I det korta perspektivet blev han kritiserad för att skriva för den obildade pöbeln, men det längre perspektivet har gjort honom odödlig. Enligt ett brev – visserligen omstritt av de nitiska forskarna – ska hans uttalade avsikt ha varit att därmed förskansa sig kvinnliga läsare, eftersom kvinnor inte behärskade latinet.

 

Problemet med Dante är väl att det just blir ett projekt att läsa honom, att det blir något av en investering. Jag gjorde det i min ungdom, men hur ofta återvänder jag och läser om Den gudomliga komedin? Alltför sällan. Ändå kan jag inte bestrida dess position som ett av de verk som hela litteraturhistorien formats av. Risken är att det med alla sina utpekade skurkar och sitt beroende av ett tankesystem som gått förlorat stannar vid att äga endast historisk relevans. Vi gör det till ett monument, i stället för ett levande litterärt verk som vi kan tillämpa på vår egen tid. Enstaka episoder lyser, men helheten är för massiv.

 

Om man räknar bort kulturbärarna i Cullheds egen generation (födda på 40- och 50-talet) är nog intresset för Dante rätt svalt bland den litteraturintresserade allmänheten. Även om jag som trots allt lojal läsare av Dante uppskattar Cullheds behärskat skrivna bok är det svårt att föreställa sig att den skulle initiera en våg av intresse och nya upplagor av Björkesons översättning av Den gudomliga komedin (den senaste kom 2006). Men jag motbevisas gärna.