Senast jag kollade i en ordbok stod det så här på uppslagsordet ”kvinna”: ”s., v.; det som avviker från normen, finns endast i pluralform.” När jag läste noggrannare upptäckte jag en fotnot: ”också potential, glöm inte att kursivera det ordet: potential”.
Men vad är en kvinna? Hur mycket är en fråga om biologi, hur mycket är en fråga om blivande, utifrån Simone de Beauvoirs och Judith Butlers enormt inflytelserika arbeten? Evelina Wilén och Johanna Sjöstedt ansvarar som redaktörer för en nyutkommen antologi där elva skribenter ges utrymme att besvara denna fråga. Vad är en kvinna? heter den följaktligen. Tre filosofer, tre idéhistoriker, två genusvetare, en litteraturvetare, en historiker, en psykoanalytiker. Så blir frågan genomlyst utifrån en lång rad områden både historiskt och i nutid, där utifrån transperspektiven frågan svängt över till att mer handla om ”vem är en kvinna?”
Om det tidigare handlat mer om dikotomin mellan biologi och performativitet är det mer och mer en fråga om hur dessa begreppspar kan samverka. Att åtskillnad inte är en fruktbar väg att gå. På ett enkelt plan har varje kvinnorörelse nått en backlash: så fort kvinnor har tagit sig friheter (mer än ha beretts utrymme) har de blivit häcklade och ifrågasatta. Vi påminns att i år är det exakt hundra år sedan kvinnlig rösträtt tillämpades i Sverige. Och kvinna är något som definieras endast i egenskap av brist. Det som saknar penis, liksom.
Historiskt har kvinnan inte ens funnits, så som har visats av andra historiker. Det vill säga att den som föddes penislös gick under identiteten ”flicka” och blev sedan raskt ”hustru” (i fjortonårsåldern eller tidigare), och sedan ”mor”, sedan ”mormor” eller ”farmor”, sedan ”änka” – kvinnor lever längre än män – men aldrig någonsin fick hon vara ”kvinna”. Sad.
Idéhistorikern Johanna Sjöstedt använder i sitt inledande bidrag Simone de Beauvoirs studie från 1949, Det andra könet, som språngbräda för att ge ämnet kontext. Antologins titel är en återkommande fras i Beauvoirs klassiker. Det handlar om skillnaden mellan biologi och kultur, eller med andra ord kön och genus. Här dominerar Lacans starka åsikt om kvinnan som just utanförstående. Sjöstedt sammanför gärna olika kategorier, där tankeverksamheten (filosofin) förenas med det levda livet (politiken). Det går inte att separera dessa förment motsatta ämnen.
Det är i hög grad en språklig fråga, det som berör kvinnlighet, så det är ingen tillfällighet att jag inledde med ordboksdefinitionen. Här kan anas att ordet ”kvinna” görs till ett verb, att det är mer en iscensättning än en statisk egenskap. Begreppet kvinna skapas i flykten, av kvinnor, alltså det som endast finns i plural. Flera av texterna tar upp just detta: hur själva ordet kvinna blivit otillräckligt, att det inte kan härbärgera alla de olika typer av kvinnlighet som existerar globalt. Att vara kvinna har helt enkelt blivit oöverskådligt.
Det är ett rörligt begrepp, eller plastiskt, om vi beaktar Catherine Malbous idé, som Ulrika Björk (en av filosoferna) skriver om. Här blir det plastiska dubbelt, både formbart och formande. Överlag ser det gärna ut så: var och en berättar om någon av auktoriteterna inom sitt eget gebit. Ibland överlappar det, och kanske man kan tröttna på att det blir väl många introduktioner av Judith Butler. Fast Butler är förstås en nödvändig referens, omöjlig att förbise.
Liksom Beauvoir, vars svar på titelns fråga lyder: ”ingenting”. Alltså, att en kvinna bör definieras mer i termer av vad hon gör än genom vad hon är. Och vad hon är blir då något olikartat, beroende av att hon ställs inför olika situationer. Det vi gör fluktuerar. Så tar oss antologins bidrag genom olika strategier, såsom vilka metoder kvinnor behöver lära sig för att nå någon form av jämlikhet. Mest handfast i historikern Sara Edenheims text, som förordar att Jacques Derridas begrepp sous rature (”under utradering”) ska ersättas av sous rupture (”under brytning, uppslagning”), inspirerat av Wittig och Irigaray, att begå uppbrott och röra sig bort från patriarkatets hårda fängelse, till exempel genom att bli lesbisk.
Boken illustrerar olika typer av könsordningar. Det farliga är när vi bortser från mångfalden, när vi faller för frestelsen att generalisera. Oavsett om det gäller ungdomar, italienare, gymnasielärare, kvinnor … Lena Gunnarsson (en av genusvetarna) skriver om behovet av ett mer abstrakt tänkande, något som brukade kallas att hålla två saker i huvudet. Här finns både likheter och skillnader att ta vara på. Det är historiens misstag att underskatta till exempel kvinnor, men deras ursäkt var att de styrdes av normer, nedärvda uppfattningar. Vad ska vi skylla på när vi fortsätter betrakta kvinnor som avvikande från en patriarkal norm?
I filosofen Camilla Kronqvists bidrag visas hur man bara kan hitta likheter mellan kvinnor, att inget finns som alla kvinnor har gemensamt. Hon undersöker hur Wittgensteins språkfilosofi kan appliceras på Britney Spears ”I’m Not a Girl, Not Yet a Woman” och Aretha Franklins ”You Make Me Feel Like a Natual Woman”. Därför måste var och en av oss skapa våra egna definitioner. Det kanske var lite fånigt av mig att inleda den här texten med min privata definition av kvinna, eller så är det precis vad Kronqvist – med Wittgenstein – menar: att var och en av oss har inte bara en bok inom oss, utan också en ordbok.
Litteraturvetaren Maria Ramnehills text är mer personligt hållen, då hon använder sina egna erfarenheter som transperson för att belysa svårigheter när det handlar om just transfrågor. Hon skriver om hur det är att som kvinna ständigt bli bedömd – här påminns man om hur Virginia Woolfs romankaraktär Orlando genomgick en fiktiv könskorrigering, och upptäckte att när hon befann sig på en båt stirrade männen på hennes vader, en erfarenhet hon inte vant sig vid under sin tidigare tid som man. Ramnehill skriver om anpassning, hur framtiden för transpersoner görs viktigare än det förflutna.
Det mest intressanta med hennes text är att hon i den vevan diskuterar hur konceptet berättelse har blivit så dominerande i en samhällelig hetero-diskurs. Där livet kan ges denna form, skapas som just en berättelse. Själv har jag länge varit skeptisk till denna benägenhet att ge livet ett skenbart narrativ, och sett det som ofullkomligt och en falsk och tillrättalagd bild av verkligheten. Som icke-cis eller icke-binär eller trans etc behöver berättelse-hegemonin utmanas, då behovet att skapa en ny världsuppfattning är större och mer akut, och då kan man behöva bryta med sitt förflutna (som jag försökt göra: sluta minnas). Ramnehill ger ett vackert och nödvändigt alternativ:
En berättelse är ju ett sätt att försöka fylla verkligheten med mening, den ordnar händelser enligt orsakssamband som inte alltid finns. Brotten, det obegripliga är en del av livet som vi alla försöker överbrygga med hjälp av en narrativ identitet. Vi berättar för att få det som känns osammanhängande och trivialt att verka sammanhängande och meningsfullt. Vi är det vi säger att vi har varit för att vi vill vara de som vi hoppas att vi kan bli.
Transfrågan utmanar också konventionella definitioner, genom att introducera termen ”livmoderbärare”. En annan sak som utmanas är den manliga egocentriska världsbilden. Även för mannen blir vad du gör viktigare än vad du är, som Sara Edenheim summerar det i sitt bidrag, som utgår från hennes läsningar av Monique Wittig och Judith Butler. Denna debatt lär fortsätta, och man kan väl inte säga att den här antologin ger några definitiva svar. Men det känns ändå som något av poängen med en bok som denna. Det är lärorikt, på det sättet som äkta kunskap blir – inte ögonblicket när bitar faller på plats, utan mer som att bitarna hamnar på sniskan och sprids ut och bildar nya mönster, som indikerar att något är vajsing. Endast så kan man fortsätta tänka, och Vad är en kvinna? är en bok som stimulerar nya tankar, i spelet mellan abstraktion och konkretion.
Senare tids intersektionella forskning har betonat hur feminism är knutet till både rasism och klassfrågan. Här finns också behovet av en mer grundlig genomgång av privilegier, och möjligen saknas detta perspektiv i antologin, eller att det bara antyds lite i förbifarten. Ändå är det här en oerhört ambitiös bok, ett resultat av ett arbete som inleddes i januari 2018 och togs till hamn först i maj i år. Här bemöts en fråga där svaret löper i många olika riktningar, och man når väl inte fram, men man når någonstans där man inte var tidigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.