Sidor

25 aug. 2021

En bro av poesi

Svenska Akademien har en del att jobba på för att återupprätta förtroendet hos befolkningen. Nu har de skickat ut en trevare, genom att förse landets alla sexåringar med en poesiantologi. Boken, En bro av poesi, utges i samarbete med En bok för alla, och urvalet har Ann Boglind och Anna Nordlund stått för. Det är en briljant idé, av många anledningar.

 

Poesi behöver normaliseras. I mångas ögon är det farligt att läsa dikter – obegripligt, rentav, en elitistisk syssla för något som brukar kallas ”skönandar”. Den här mobbningen av poesiläsare som anemiska kufar behöver korrigeras. Undantaget är när det är högtider, som dop, bröllop eller begravning. Då blir poesin inte bara accepterad, utan också eftertraktad. Kanske till och med man tycker att det är fint med poesi, och så glömmer man det tills nästa högtid.

 


Men poesin är inget exklusivt, utan hör vardagen till; det är något som ska ingå i ens dagliga liv. Varför inte en dikt om dagen? Ägna dikten ett par minuter, läs och begrunda. Antingen är den full av mening (troligt), eller så säger den dig ingenting (mindre troligt, men i så fall är det bara att välja en ny nästa dag). Det är en billig form av mindfulness. Biblioteken lånar gladeligen ut moderna diktsamlingar som det är låg rotation på, och den klassiska poesin finns samlad på litteraturbanken.se.

 

Då fungerar den här antologin utmärkt som något att samlas kring, med dikter både för barn och vuxna. Boken uppmuntrar till högläsning, och förhoppningsvis kan den bli en inkörsport för ett senare intresse i att läsa dikter. För egen del lärde jag mig läsa när jag som femåring tog mig an Ivar Arosenius ”Kattresan”, så att man siktar in sig på sexåringar är inte alls att överskatta de små barnens mottaglighet. Snillrika illustrationer bidrar till att förstärka innehållet i dikterna, där gamla klassiker som Boye, Fröding och Karlfeldt trängs med moderna poeter som Aase Berg, Bruno K. Öijer och Ann Jäderlund.

 

Ann Jäderlund, hon som för trettio år sedan gav upphov till en infekterad debatt för att hon ansågs skriva svår och obegriplig poesi? Ska det vara något att sätta i händerna på sexåringarna? Javisst, för med poesin är det så här, att den inte skrämmer bort någon i onödan. Om du räds poesi kan du behöva lite KBT, och i den här antologin finns till varje dikt ett par frågor som den vuxne kan ställa till barnet. Det är ett bra sätt att avväpna dikten, genom att visa att den ofta tar upp ämnen som var och en av oss funderar på. Kärlek, årstidernas växlingar, glädje, sorg, ensamhet, längtan, rädsla, mod, fotboll …

 

Jag gläds åt att hitta enstaka favoriter här och där, allra mest att Edith Södergran fått så generöst utrymme. Hon kallades liksom Jäderlund också obegriplig och blev till och med förklarad sinnessjuk för sina dikter, men här blir vi varse att med lite vägledning kan ett barn förstå dem. Vad sägs om hennes sagolikt vackra ”Lyckokatt”:

 

Jag har en lyckokatt i famnen,

den spinner lyckotråd.

Lyckokatt, lyckokatt,

skaffa mig tre ting

skaffa mig en gyllne ring,

som säger mig att jag är lycklig;

skaffa mig en spegel,

som säger mig att jag är skön;

skaffa mig en solfjäder,

som fläktar bort mina påhängsna tankar.

Lyckokatt, lyckokatt,

spinn mig ännu litet om min framtid!

 

Om barnet frågar vad ”påhängsna” betyder finns en gloslista längst bak i boken. Men lyckligt det barn som får somna efter att ha hört sin förälder läsa den här dikten på kvällen!

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 25/8 2021)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.