Samtalen; Margarita (ett minne), César Aira, översättning Lina Wolff, Tranan

Den som brytt sig det allra minsta om sydamerikansk litteratur har förstås koll på argentinaren César Aira, född 1949, omtalad för sina originella kortromaner – fler än 120 stycken, läser jag på innerflikarna till de två utgåvor som nu utkommer på Tranan. Det är Lina Wolff som har översatt, och glädjande nog väljer förlaget att skriva också hennes namn på omslagen.

 

Trots att Wahlströms & Widstrand under 10-talet gav ut två volymer med sammanlagt halvdussinet titlar av Aira har jag lyckats undvika honom. Men råder bot på det nu då, med Samtalen från 2006 och Margarita (ett minne) från 2012. Det rör sig om två kortromaner på cirka 100 sidor vardera, eller knappt det ens, och visst finns det en hel del excentricitet samlad här.

 

I Samtalen följer vi en excentrisk huvudperson, som ägnar dagarna åt intellektuellt arbete (Kant och Dostojevskij, allra helst). Han träffar likasinnade för att samtala, och en dag råkar han och en vän se samma Hollywoodfilm, där de störs av att rollfiguren – en fattig fåraherde i Ukraina spelad av en amerikansk storstjärna – har på sig en Rolex-klocka. Denna fadäs blir navet kring deras samtal, och deras olika tolkningar utgör hela intrigen.  

 

Berättaren är arrogant, och Aira är inte sen att skildra honom med ljum ironi, och med nitiska nedslag i hans absurda tillvaro. För här minsann dominerar syllogismer och sofismer, och den emfas som ges filmdiskussionen blir löjeväckande, och kan uppfattas som ett tecken på vår benägenhet att haka upp oss på obetydligheter. Aira skriver en parodi på sofismen, och sofismen är ju i sig en parodi. På vänners vis smågnabbas de två, och realismen förhöjs av att de vägrar ge vika. Det goda humöret bevaras genom alla långa diskussioner, även om läsarens intresse viker.

 

Eller fluktuerar, kanske man kunde säga, för den filosofiska självupptagenheten kan ibland också uttrycka klarsyntheter: ”Jag tillhör dem som föredrar ett helt liv av lögner framför ett obehagligt ögonblick av sanning”, konstaterar huvudpersonen, och det är väl sant för de flesta av oss. Besvikelsen när vänner inte håller måttet är också pricksäkert infångad, liksom det självklara att samtal oftare handlar om att leda saker i bevis, i stället för att söka efter hållbara sanningar. Viktigast av allt är att någon får rätt.

 

Margarita (ett minne) är en historia om en man som minns när han slutat gymnasiet och en sommar hastigt förälskade sig i en släkting. Det är en mer monologisk roman, och länge väntar vi på att Margarita ska infinna sig, och när hon väl gör det är romanen nästan slut. Men först ett kort paradisiskt möte i naturen, en natur som gör sitt bästa för att leva upp till de känslor den tillåts bevittna, så det blir en del magi inblandad, utan att det för den skull borde kallas ”magisk realism”.

 

Berättaren minns att han skrev dikter (men inte hur de såg ut). I det här korta formatet kan man anta att Aira vill poängtera att vi gärna fyller ut tomrummen – i Samtalen gör han en stilistisk poäng av just det – och att fantasin skapar sina egna minnen, som verkar i symbios med verkligheten. Kanske minnet ändå är höjden av fiktion?

 

Aira vill demonstrera hur allmängiltig en barndom är – det är svårt att misstro honom – och att det enda som finns kvar hos oss när vi blir äldre är det ungdomliga hoppet. Hellre än storartad litteratur kunde man kalla det diminutivt charmiga böcker, nyckfulla och egensinniga. Med en säregen blandning av hängivelse och distans återskapas det förlorade paradis som den här mannen bara kan fumla efter: ”Med henne fanns natten inuti dagen, timmarna inuti timmarna.” Jag har läst sämre definitioner av förälskelse.