Kvinnor jag tänker på om natten, Mia Kankimäki, översättning Camilla Frostell, Wahlström & Widstrand

Finländska Mia Kankimäki skriver om tio inspirerande kvinnors resor. Det är en tjatig bok som inte förmedlar det storslagna eller förebildliga i kvinnornas resande.

 

På nätterna ligger den finländska författaren Mia Kankimäki vaken och tänker på kvinnor. Modiga kvinnor som inspirerar genom att bryta sig loss från rutinen, som vågar förändra sina liv och ge sig ut på farofyllda äventyr. Hon samlar sina intryck i boken Kvinnor jag tänker på om natten. Tio stycken förebilder presenteras. Nästan halva boken ägnas åt Karen Blixen, som bodde sjutton år i Brittiska Östafrika, nuvarande Kenya.

 

Blixen är omslagsflicka och affischnamn, förstås, men jag önskar att Kankimäki hade problematiserat en smula av den rasism som den danska ikonen gav uttryck åt. Förvisso kan man i hennes dagböcker och brev körsbärsplocka citat där hon visar uppskattning för den hjälp de svarta tjänarna bistår med, men hela förutsättningen för hennes vistelse byggde på obarmhärtig kolonialism, ekonomisk ojämlikhet och osmaklig diskriminering. Det hjältemodiga i att bedriva tvångsmässig jakt på lejon kan också ifrågasättas mer.

 

Men så ser tyvärr majoriteten av boken ut. Kankimäki är ”totalt förälskad” i en av de kvinnor hon skriver om, ”fullkomligt förälskad” i en annan, kan inte ”låta bli att älska” ytterligare en. Det är bara en av de olyckliga upprepningarna i denna tjatigt utförliga bok, som fylls av förnumstiga råd.

 

Premissen för hennes beundran är de upptäcktsfärder kvinnorna utförde, och hon bestämmer sig för att resa i deras fotspår. Boken utkom 2018, och hon kan inte rå för att pandemin har gjort att resandet i dagsläget känns minst sagt oangenämt, men klimatförändringarna kunde ha fått henne att hålla igen på glorifieringen av att flyga kors och tvärs över jordklotet.

 

Så hon reser och beskriver sina vedermödor med dåligt internet och bristande varmvatten, dammiga hotellrum, strömavbrott och så vidare. Hon berättar om de tio kvinnorna, och skriver brev till dem. Hon prövar också att ringa Frida Kahlo, vars telefonnummer hon hittar (Kahlo dog 1954, och beskedet blir att numret saknar abonnent). Hon kallar syfilis för en sjukdom för hjältar.

 

Så blir Kankimäkis bok en uppvisning i att uppskatta privilegierade kvinnors blygsamma mod. För inte förvånar det någon att det är pengar som är ett villkor för deras resande? Glöm inte att ordet ”privilegium” är synonymt med ”arrogans”. Ett tips från en av kvinnorna lyder bokstavligen: skilj dig inte om din man står för fiolerna.  

 

Det här är en museal bok, som bara exponerar en ytlig bildningsfernissa. Med undantag för texten om konstnären Artemisia Gentileschi (1593-1654), som bland annat målat en sublim version av när Judit halshugger Holofernes, skriver Kankimäki hagiografiska porträtt. När hon skriver om Blixen blir första världskriget något som ”äntligen hade tagit slut”, som om det bara vore en irriterande omständighet som förhindrade henne att göra avkopplande resor till London för att köpa mer moderiktiga kläder.

 

Det är en lovande premiss, att lyfta fram tio kvinnoöden, men Kankimäki är för lättimponerad, och för babblig när hon ständigt återkommer till sina egna vardagsbekymmer. Hon försöker sig också på att vara rolig, och för all del, om du roas av skämt om kannibaler har du en del att hämta här.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/8 2021)