Mian Lodalen, Dårens dotter, Axamosjön

Jag gör som tipset lyder på Smålitkartan. Efter att ha våndats några dagar gör jag slag i saken. Jag packar cykeln med badhandduk, och iförd det lite ovärdiga plagget badbyxor cyklar jag mot Axamosjön, där jag tar ett kvällsdopp en ljum sommarkväll.

 

Ljum? Nja, egentligen är det en ganska typisk svensk sommarkväll: gråblek och tungsint. På plussidan har avsaknaden av sol och värme gjort stranden nästan helt folktom. En familj tränger ihop sig och tuggar i sig något grillat. En mamma går med vatten upp till knäna medan hon passar sin lilla son. Jag tar mina fem årliga simtag och går upp till stranden. Vattnet är så kallt att jag nästan förväntar mig att få ett diplom efteråt.

 

Av anledningar är bad något jag helst undviker, men försöker ändå uträtta ett bad under sommaren. Det är ju en obligatorisk handling, och kommer man tillbaka från semestern utan att ha badat kan kollegerna tro att man inte är normal.

 

Mina anledningar har med barndomen att göra. Jag lärde mig simma först när jag var tonåring, och jag kan fortfarande knappt röra mig i djupt vatten utan att sjunka. Av de disponibla simsätten behärskar jag bara ett: hundsim. Att jag helst undviker vatten har att göra med bristen på kläder. Jag gör det mesta för att inte andra ska behöva utsättas för åsynen av min avklädda kropp.

 

Jag var mager som barn. När vi hade bad på schemat tyckte min fröken att det var en bra idé att använda min kropp som exempel när hon ville kombinera gympa med biologi, och bad ofint nog mina klasskamrater räkna mina revben. Inte heller hjälpte det att kalsong-speedos var de enda badbyxor som förekom där min mamma handlade kläder, vilket gjorde mina skrangliga ben ännu mer framträdande. Jag må vara ursäktad om jag i efterhand har synpunkter på hur min självkänsla behandlades av min fröken.

 

Jag är fortfarande ganska mager om bena, tillika om armar och hals. Men eftersom den mänskliga kroppen verkar vara road av ironier försonades jag med min smalhet ungefär samtidigt som gubbmagen inföll. Min gubbmage hade jag nog burit med större stolthet om den inte vore förenad med spinkighet.

 

Jo, jag är medveten om invändningarna att man kan träna bort sin fetma. Ja, jag hade gärna gjort det, om det inte vore för att jag verkar vara disponerad för en unik form av intervallträning. Jag var på gym en gång på 80-talet, en gång på 90-talet, en gång på 00-talet, en gång på 10-talet. Varje gång har jag lärt mig tekniken för en maskin som är utbytt till nästa besök.

 

Mian Lodalens roman Dårens dotter handlar om skam, något jag mycket väl kan identifiera mig med. I hennes fall handlar det om skammen att vara annorlunda, att inte känna sig hemma i sin kropp, att inte vara som de andra. Men det handlar också om mod, och det är inspirerande. Jag borde ha lärt mig. Borde ha lärt mig att vara modigare.

 

Borde ha lärt mig att ignorera kroppsidealen som dikterats av folk som vill oss illa, som vill att vi ska späka oss och vara ständigt missnöjda. Jag har haft ett ganska långt liv på mig nu att sluta vara så narcissistiskt medveten om skavankerna och bristerna. Mina obefintliga magrutor, till exempel.

 

Det är klart att livet är enklare för vackra människor. Att skönhet genererar fördelar, att en vacker människa mer solklart erbjuds hjälp och stöd. Men det borde ligga dem i fatet, tänker jag, möjligen en smula missunnsamt. För i så fall har jag getts starkare resurser, mer motståndskraft, mer självständighet. Jag må ha en ful kropp, men jag har en intressant personlighet. Jag har bosatt mig i Virginia Woolfs romaner i stället för på gymmet.

 

De här sakerna tänker jag på medan jag bearbetar min kropps odugliga skick där den schavotteras vid Axamosjön. Skönhet är väl också exponentiellt. Även de vackraste människorna är missnöjda, och man hittar alltid något att klaga på. Hur man än beter sig är det kört, som Mattias Alkberg sjöng en gång.

 

Svenskar som badar är något en etnolog borde undersöka. Det handlar inte bara om sommarbaden, som helst ska företas nattetid från en klippa, där kroppen ska plumsa i vattnet naken som en nyfödd. Själv har jag under hela mitt liv aldrig hoppat från en klippa, ett hopptorn eller ens från en brygga. Senast jag badade naken var när jag var 3 år gammal, i ett badkar.

 

Vinterbaden är något som i mina ögon ter sig ännu mer obegripligt, ännu mer obehagligt. Vattnet är ännu kallare, ibland så kallt att dårarna sågar upp ett hål i isen. Sedan ska badet förstås dokumenteras, så att instagramföljarna blir avundsjuka. Avundsjuk, jag? Om det krävs vinterbad för svenskt medborgarskap flyttar jag till ett mer civiliserat land; det finns gränser för hur mycket normalitet jag kan simulera.

 

På botten av Axamosjön ligger den cykel som sjönk när Connies pappa i Lodalens roman en vinterkväll fick för sig att cykla ut på isen. Det är bara ett av hans typiska upptåg, och han undkommer med blotta förskräckelsen. Något liknande blotta förskräckelsen kan jag förstås inte berömma mig av när jag med vattnet rinnande utför min smala kropp – inklusive gubbmage – går från sjön mot min handduk.  

 

Men efter semestern kan jag stolt säga till mina kolleger: ja, jag har badat, och det var förstås helt fantastiskt.  

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/7 2021)