Tråkigt nog saknas en ordentlig och uppdaterad biografi över Nick Cave. Ian Johnstons Bad Seed kom i mitten av 90-talet, och förutom att den är slarvigt skriven är det mycket som har hänt i artistens liv sedan dess – många skulle kalla de senaste 25 åren en kreativ höjdpunkt.
Mark Mordue är från Australien och har följt Caves karriär sedan åren med The Birthday Party, och i egenskap av rockjournalist har han intervjuat honom flera gånger under karriären. Hans ursprungliga plan var att utgå från John Miltons Paradise Lost och utnyttja paralleller mellan fördrivning ur paradiset och uppsamling av rebelliska följeslagare för att revanschera sig, men under skrivandets långvariga gång utvecklades idén att enbart koncentrera sig på åren i Australien. Där hans första band Boys Next Door lämnar hemlandet på skottårsdagen 1980 för att i London blomma ut som The Birthday Party.
Det är en gedigen bok, som verkligen vänder på alla stenar för att teckna ett porträttet av den unge konstnären (Cave är 22 år gammal när boken slutar). Men det är också ett gediget tidsporträtt, som ambitiöst återskapar en tidsanda. Så väldans mycket från barndomen redovisas inte, utan fokus är på den tonårige Nick Cave som upptäcker rockmusik tack vare äldre bröder och kompisar. Kvickt bildas band, och en påtänkt karriär som illustratör upphör när han retar livet ur lärarna med obscena målningar.
Som det mest avgörande ögonblicket är faderns död i en bilolycka, precis innan Boys Next Door ska släppa sin debutskiva. Fadern Colin Cave var lärare och ledamot i utbildningsnämnden, en traditionalist som hade svårt att fördra den typ av upprorisk konst sonen ville utforska. De stod långt ifrån varandra, och när han körde ihjäl sig var Nick indragen i en rättsprocess om skadegörelse – en av många klammerier med rättvisan som boken redovisar.
Så kan den här boken ge nycklar till en förståelse för hur Caves låtar kretsar kring detta olösta trauma, i låtar som opponerar mot den implicita auktoritet ett faderskap innebär. Många av låtarna berör upplevelser kring barndomens äventyr, främst från den lilla orten Wangaratta, där han tillbringade sina första år. Barndomen som formativ plats, som vi bär med oss, vars mark är så fruktbar för vårt skapande. Som trettonåring skickades han till en internatskola i Melbourne efter att ha betett sig för provocerande i skolan.
Men det mesta ur detta förflutna är redan avhandlat. Å andra sidan är det inte för kalanderbitarkvaliteter man uppskattar Nick Caves konstnärskap – det är en artist som betonar samspelet mellan kaos och ordning. Den produktivitet som han har visat under 2000-talet har kallats häpnadsväckande, och många vill få det till att det är utbytet från skörlevnad till renlevnad som åstadkommit det, men han var faktiskt lika häpnadsväckande produktiv under 80-talet, när han drogade som mest. Varför super Jeppe, varför drogade Nick? Hans egen förklaring kommer närmast, att alkohol är en social drog som ”integrates you into society. Heroin separates you, and on some level that was really attractive.”
De konstanter han har arbetat med heter utveckling och fasthet – progression och konsekvens. Och där ligger förklaringen. Mordue tassar in på det området, att Cave lyckades långt bättre än andra med större talang eller fallenhet. Det här har Cave själv skrivit i ett av sina svarsbrev i Red Hand Files, att Australien under slutet av 70-talet var så fullt av musikalisk talang att man knappt kunde röra sig utan att stöta in i någon som var ett geni. Själv har han alltid varit blygsam kring sina färdigheter, men det räcker med att nämna Anita Lane och Rowland S Howard för att förstå vad han menar.
Båda kom in i hans liv och förändrade hans sätt att skriva låtar, därför att båda hade kommit längre och gjort mer med sina uttryckssätt. Howard hade skrivit låten ”Shivers” till sitt gamla band The Young Charlatans, men kom med i Boys Next Door som gitarrist. Cave sjöng den, och gjorde den odödlig med ett filmat framträdande som är spektakulärt. Som Mordue påpekar är det typiskt att den låt som nu i efterhand definierar hela den australiska punkvågen är en ballad. En ballad som kontemplerar självmord. Det är en genialiskt låt, och Howard var verkligen – han dog 2009 – ett geni, som aldrig skulle bli fullbordad som artist. Något liknande gäller Anita Lane, som dog i år, och som trots sin oförlikneliga talang bara gjorde två LP-skivor i eget namn (hon har bland annat skrivit en av de bästa låtar Nick Cave spelat in, ”Stranger Than Kindness”).
Därför kan boken läsas som ett försvarstal för hård arbetsmoral. En roadie för Boys Next Door har för länge sedan gett en duglig förklaring: ”I don’t think Nick’s a driven man, but a fleeing man, running from the fear of failure.” Mordue själv lever upp till denna arbetsmoral, med ständiga intervjuer, både med Cave och med de flesta familjemedlemmarna (en av de äldre bröderna tackade nej), och med åtskilliga av de bandmedlemmar som figurerade i de första banden, samt en och annan tidig flickvän.
Som en av de olustiga episoderna nämns att Cave som tioåring fick pianolektioner, och en granne till läraren bjöd in honom för att spela på hans orgel (organ på engelska är ju dubbeltydigt). Cave följde med, men blev besvärad och sprang därifrån. Det här leder min tanke till låten ”Do You Love Me? Pt 2”, som detaljerat och utförligt skildrar ett övergrepp på en liten pojke. Mordues fotnot utvecklar, men när han ställer frågan till Cave blir svaret nekande, att det bara är ett sätt att utforska ett ämne som är svårt och mörkt.
Sällan har behovet av en spellista varit så skriande: medan jag läser söker jag ständigt upp låtar för att ljudsätta berättelsen. Det är Leonard Cohen, John Lennon, Johnny Cash, Bob Dylan, David Bowie, The Sensational Alex Harvey Band, Iggy Pop, Roxy Music. Ganska ovanliga influenser för en artist som inledde sin karriär som punkare. Ännu ovanligare är att han inspirerades till sin livepersona av Barry Manilows framträdanden.
När utställningen Stranger Than Kindness äntligen öppnade i Köpenhamn efter att ha fått hållas stängt på grund av pandemin frågade min kollega om jag inte skulle åka dit i sommar. Men nä, jag har ärligt noll intresse av den typen av utställningar. Jag har undvikit Strindbergs Det blå tornet, alltså Strindbergsmuseet, och har nog heller aldrig varit på något Selma Lagerlöf-museum, eller vilka författarmuseer det nu finns runtom i världen. Jag har ett vagt minne av att ha besökt Keats House i Hampstead, men minns bara att det på en vägg fanns ett inramat papper, kanske en dikt eller ett brev eller en teckning?
Ändå rekommenderar jag Mark Mordues bok, helt enkelt för att den är bara lagom vördnadsfull. Det är en bok som tillvaratar tillfället att skildra det hektiska och hedonistiska, men också hur det liv som gestaltas är en kamp mot ett större ljus. En plump är när Cave väljs in i Australiens Rock Music Hall of Fame och klagar på att inte hans band, Boys Next Door, The Birthday Party och The Bad Seeds väljs in, på grund av att de innehåller utlänningar. Så räknar han upp alla forna medlemmar, en efter en, men nämner inte trummisen Phill Calvert. Glömska eller en pik? Det får vi inte veta. Däremot får vi veta att det burdusa omslaget till Boys Next Doors debutskiva ”Door, Door” är en bild från en tysk uppsättning av Pär Lagerkvists pjäs Bödeln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.