Målet, Jonas Rasmussen, Faethon

Ordet mål är en homonym. Det har alltså olika betydelser, beroende på intresse, läggning och kontext. Alltså har den som jobbar på restaurang sin definition (ett mål mat), den som jobbar som lärare en annan (måluppfyllelse), den som intresserar sig för det fotbolls-EM som inleds i dag en annan (skillnaden mellan vinst och förlust), den som intresserar sig för lingvistik en annan (dalmål) – samt den som följer rättegångar en annan (ett ärende i en rättegång).

 

Det är den sista betydelsen som är utgångspunkten och ingångsvinkeln till Jonas Rasmussens nya diktsamling Målet. På omslaget till denna enkelt eleganta bok i letterbox-format syns en uppställning spikar, lika krokiga som de bokstäver barnet mödosamt plitar ned. En ledtråd? Kanske. Boken är konceptuell ända in i valet av typsnittet (Myriad Pro, som används till Sveriges Rikes Lag). Den är indelad i fem kapitel, som med lagparagrafen som stöd följer en rättslig process: Målet ropas på, Huvudförhandling, Sakframställan, Slutplädering, Domslut.

 

Liksom i Kafkas infernaliskt frustrerande roman Processen får vi inte veta anklagelseakten. Det är väl en bild för livet: att ha fötts är att acceptera skulden, hur obefogad vi än uppfattar den. När K. säger "Men hur kan någon människa vara skyldig" fnissar vi lätt. Misstanken är tillräcklig i sig: domen behöver inget definitivt att förhålla sig till. Så länge människan tvivlar verkar rättsapparaten förbli nöjd. Och det finns anledning att tvivla, något Rasmussen inte tröttnar på att påminna oss om:

 

                      Jag tvivlar på verklighet och fantasi

                      Jag tvivlar på allt om fiktionen

                      Jag tvivlar på konstens förmågor

                      Jag tvivlar på litteraturens förmågor

                      Jag tvivlar på narrativ och på betydelse

                      Jag tvivlar på en stadig puls som bär

                      Jag tvivlar på att dessa ord är dessa ord

 

Kataloger som denna upprepas genom samlingen. Det är ett allt vidare tvivel som manifesteras, ett allt mer omfattande tvivel, som sprider sig, i del efter del. Här finns också som en refräng tankens knivar, saker som hakar i varandra.

 

Att Rasmussen uttalat refererar till Inger Christensen är inte förvånande: han arbetar som översättare, och har översatt en hel del dansk poesi av lysande snitt. Det är också konceptuellt utfört, hur hans bok knyts samman av idén, och hur utförandet håller sig nära denna grund.

Om vi lärt oss att domstolen ger oss slutgiltiga svar är poesin förstås mer intresserad av motsatsen – att generera fler frågor. Så fungerar också Rasmussens dikt. Den som väntar sig förlösning får fortsätta leta. Det kunde betyda att poesin inte är lika säker på sin sak. Jag skulle vilja hävda motsatsen. Den kan sägas vara ännu säkrare, att den arbetar med en ytterligare form av säkerhet och sanning. Att poesin är alternativ på det mindre dåliga sättet än vi uppfattat den som på sistone (”alternativa sanningar”): ”Sanning som en vägg, / som ett monster av begränsning”. När sanningen ljuger blir lögnen sann, skulle en kiastisk uppställning påstå.

 

Det förlopp som Rasmussen skildrar visar då hur misstanken är det avgörande, och något har vi väl lärt oss av Kafka. Vi har alla någon gång gjort något otillbörligt. Även att avstå är ett brott, ofta kanske mer värt en rättegång än de faktiska handlingarna. Exempel: att inte vara tillräckligt framträdande, att dra sig undan. Som John Betjeman hävdade när han på ålderns höst svarade i en tv-intervju om han hade något han ångrade, att han inte hade haft sex tillräckligt ofta.

 

Ångern gör saker med oss, och det dåliga samvetet kan inte hjälpa oss när det är för sent. Målet är en finurlig bok, som utvecklar den diminutiva poetik som Rasmussen verkat i, med utgivning på förlaget Trombone. Nu, på Faethon, fortsätter han släppa ut en hel myrstack i sin läsares skalle – och där sprids det dunkla men viktiga budskapet.