Sidor

27 maj 2021

Venusberget, Katarina Carlshamre, Themis

Efter sin ovanligt minnesvärda debut för sju år sedan med död är enkel prick vårt enda märke utkommer nu Katarina Carlshamre med sin andra bok. Venusberget behåller sitt ovanliga anslag, och utgörs av en roman eller saga som väver ihop sitt drömska stoff med hård verklighetsförankring.  

 

Det är fortsatt ambitiöst, fortsatt udda, och lika ofta i gränstrakten mellan det lyriska och det berättande. Vi rör oss, eller förs, från hav till skog, med ett berg som hägrar, ofta inte ens i utkanten av ens synfält. På omslaget syns en mandorla med kvinnofigur som hjälplöst faller nedåt, inåt, mot något som romanen identifierar som ”mitt mörkaste mörker”. Serietecknaren Lars Sjunnesson har illustrerat, och hans smått ruskigt orosframkallande teckningar ackompanjerar berättelsen (vi minns alla hans Åke Jävel).

 


Berättelsen handlar i korthet om en yngre kvinna som försöker hanka sig fram, delvis som marinbiolog. När hon hamnar på ett högkvarter blir hennes resultat knyckta av en manlig kollega – en klassisk härskarteknik, och överhuvudtaget dominerar sådana inslag, med män som tar för sig på kvinnors bekostnad. Det handlar desto mer om den vänskap och gemenskap som uppstår mellan kvinnan och den andra kvinnan (de andra kvinnor?) som hon möter, och den kärlek som uppstår mellan dem.

 

Carlshamres prosa är rik och associationsrik, samtidigt som den hålls i strama tyglar. I den värld som kvinnan – en slags modern Eva – hamnar i finns det hotfulla svarta hål som utstrålar det mörker hon är så rädd för: en lämplig bild för ångesten. I denna skapelseberättelse finns också äpplet som den kanske överskridande åtbörden, men den typen av symbolik förblir outredd.


Man kunde säga att allt utspelar sig på andra sidan verkligheten, men det är en kuslig berättelse som utspelar sig tätt intill det reella. Till exempel när hon dyker tillsammans med en klunga sjömän, och hon maskerar sig som pojke med badbyxor – när självkänslan naggas minskar hon i storlek, liksom den där Teskedsgumman hos Prøysen. Men här finns inget lindrande ”Götapetter!” som kan ge balsam på såret. Jag uppfattar den här sagan som en initiation i ett vuxenblivande, hur man ska förhålla sig till svek och separationer, och den desillusion som måste uppstå för att man ska uthärda. Alltså: det är förstås fint att vara naiv, men världen är för grym för att naiva människor ska klara sig utan skavanker.

 

Carlshamre visar hur verklighet och fiktion kan samverka, och bilda en berättelse som utspelar sig på den sköra plats där detta möte infriats. Det bokstavliga växer ihop med det bildliga. Det sker till exempel hos den kung som förekommer i detta rike, och som inte tvekar att ta för sig av de privilegier han erhållit: ”Han tyckte mycket om kvinnor. Under det tjocka stengolvet låg ett hundratal som då och då flöt upp och de måste ta pålar för att trycka ner dem.”

 

Genom berättelsen förekommer speglingar, upprepningar. Det finns också balans mellan det svalt distanserade och det brännande angelägna. Carlshamre betonar det våld som riktas mot kvinnor, inte enbart från kungen, men i generell mening, och vad det gör med kvinnors beredskap, och hur svårt det är att göra sig av med sina plågoandar. Det blir en fragmentarisk berättelse om flykt och fall, och den utmanar ens vanetänkande och ifrågasätter hur mycket man kan lita på sina sinnen. Hon lägger ut olika ledtrådar, och skriver följsamt och lojalt med barnets storögda men begränsade utblick.  

 

Det ska sägas: här finns en knäpphetsgrad i hur Carlshamre berättar, och det är befriande. Det skapas en frigörande yta mellan det knasiga och det normativa, i hennes surrealistiska bildvärld, där man som läsare inte vet vad man ska lita på, vilken slags verklighet som är på väg att träda fram. Det är ett viktigt tillskott till den ofta lite torftiga och fantasilösa svenska litteraturmyllan. Lite som hos Lina Hagelbäck när hon skriver sina vulkaniska dikter: att Katarina Carlshamre är en författare att hålla utkik efter är självklart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar