Mansklubben, Leonard Michaels, översättning Britt Arenander, Natur & Kultur

Män gör saker tillsammans, något som alltid får mig att associera till brandmännen i Killinggängets Nilecity-serie på mitten av 90-talet. Skämtet: machomän i bar överkropp gjorde traditionellt icke-maskulint kodade grejer, bakade sockerkaka till exempel, eller lyssnade på varandra med förstående nickar.

 

Fenomenet eller konceptet ”män”: är inte det lite uttjatat? Speciellt när vi under de senaste årens #metoo-debatt upptäckt att det inte lika mycket handlar om kvinnor som utsätts för subtila eller grova övergrepp (oönskad intimitet av varierad grad), som det handlar om hur de utpekade männen drabbas. Hur synd det är om alla dessa män som inte fälls i våra stränga rättegångar, och därmed ska anses oskyldiga tills dom förkunnats. Något som visserligen nästan aldrig sker i till exempel våldtäktsmål.

 

Nåväl. Amerikanen Leonard Michaels skrev 1981 en roman som handlar om män som gör saker tillsammans. Mansklubben utkom redan året därpå i svensk översättning av Britt Arenander, och det är den som nu plockas fram av förlaget i en nyutgåva. Eventuellt tänker man sig att den ska bli lika framgångsrik som förlagets tidigare satsningar med John Williams Stoner och Paula Foxs Förtvivlade människor, även om dessa var helt nyöversatta.

 

Premissen är enkel: sju män kommer överens om att samlas i en mansklubb, inspirerade av kvinnor som börjat organisera sig. Hos Kramer samlas de, Cavanaugh, Terry, Canterbury, Paul, Berliner, samt berättaren som är där som motvillig betraktare till en början, och tar inte så mycket plats. Han är lärare, men det är också i princip allt vi får veta om honom.  

 

Inte mycket händer. De röker lite gräs, turas om att prata, att berätta saker om sig själva och sina liv. Vad det handlar om? Nästan uteslutande om sex. Men inte på det skrytsamma sätt man kunde förvänta sig, utan mer om misslyckat, ibland katastrofalt sex. Kramer visar foton på hundratalet av de 622 kvinnor han har legat med, väcker de förväntat imponerade suckarna, men det blir mörkare, mer desperat i takt med att historierna knyter an till varandra. Ungefär som i Decamerone, fast i avsaknad av den livsglädje och okomplicerade erotik som Boccaccio förde med sig.

 

Michaels språk är barskt, korthugget, rappt och ofta träffsäkert i sina humoristiska vändningar. Som när han låter berättaren raskt pessimistiskt avfärda allt vad gemenskap heter:

 

Vad våra apsläktingar beträffar snubblade de omkring på marken. Djungeln var borta. De var hemlösa, höll på att gå under; men bordet var underbart och vi var glömska för all förtvivlan. Brödraskap är slutet, inte allomfattande. Freud säger att det bygger på mord. Han går för långt. Vilken idiot som helst kan se att när vissa varelser går samman dör andra varelser.

 

Hans skildring av mansvärlden är ironisk, men också med en bevarad ömhet inför sitt studieobjekt. Han visar hur fyrkantig mannens världsbild är, och hur mycket av det kroppsliga och hur lite av det cerebrala som upptar mannen. Skildringen blir allt mer aggressiv, eller om det i stället ska kallas förtvivlad, liksom för att illustrera att ilska är så intimt sammankopplad med desperationen.

 

I stället för bildningskomplex kan man tala om ett tankekomplex: de saknar kognitiv förmåga, och därför är de så upptagna av att hålla sina monologer vid liv, eftersom det värsta av allt vore att hejda sig för reflektion, kontemplation och utvärdering av vad allt ska betyda. Det beror ju också på att mannen inte har behövt tänka, att det är något som inte har värdesatts eller premierats i ett patriarkalt samhälle. Det löser sig ändå för mannen. Meritokrati kan man snacka sig blå om, det handlar ändå alltid om meritokrati för de redan utvalda, för de redan gynnade.

 

Det är en roman som jag inte helt kommer överens med, och mitt intryck pendlar mellan att den inte är tillräckligt äkta och alldeles för äkta i sin gestaltning av det manliga, alltför manliga. Problemet med Michaels bok är inte att tiden har sprungit ifrån den, snarare det motsatta – att tiden ännu inte hunnit ikapp den. Det som skildras övergår i något som förutspår filmen Fight Club från 1999: trots allt var nog författaren Chuck Palahniuk något på spåren.

 

För cirka tio år sedan populariserades begreppet mancave, där män förvarade sina barnsliga prylar (typ sportgrejer och vapen), och jag råkade hamna i ett par sådana. Aldrig utan att det medföljde en viss nervositet, generade leenden och krampaktiga försök att avdramatisera allt och se det utifrån. Men det gick aldrig att helt lämna det töntiga åsido – det är något i grunden fel med maskuliniteten, så som den har sett ut, och så som den gestaltades i mansgrottorna.

 

Michaels visar detta i sin nersolkade, mörka och faktiskt rätt deprimerade roman, där han nästan tjugo år innan Susan Faludi gjorde detsamma i reportagets form med boken Ställd, hur mannen har gjorts vilsen, övergiven, överflödig. Ett modernt samhälle behöver inte längre den traditionella mannen, och ju snabbare männen fattar det, desto bättre. Ett annat förhållningssätt är möjligt.