Berget vi bestiger, Amanda Gorman, översättning Jason "Timbuktu" Diakité, Polaris

Identitetspolitik är ett gissel. När vi underkänner någons rätt att berätta en historia för att denne saknar personliga erfarenheter inom området förbiser vi vad som är litteraturens största gåva: inlevelse. Fantasins förmåga att överbrygga alla barriärer är vad som tillåter Fjodor Dostojevskij att trovärdigt skildra en mördares psyke utan att själv ha begått ett mord, och även det som tillåter Bruce Springsteen att lika trovärdigt skriva sång efter sång om fabriksarbetare utan att han själv tillbringat en enda arbetsdag på ett fabriksgolv.

 

Därför var diskussionen kring Amanda Gorman inledningsvis oroande. En rekapitulation: blott 22 år gammal läste hon sin dikt ”The Hill We Climb” vid Joe Bidens presidentinstallation i januari i år. Ett ögonblick som genast blev viralt – dock inte i Sverige, som typiskt nog för vårt efterblivna land såg en poesiuppläsning som ett tillfälle att avbryta livesändningen för en lång diskussion om politik.

 

Dikten fick ett enormt genomslag, och översattes raskt till en mängd språk. Inte utan problem, dock. Den nederländska författaren Marieke Lucas Rijneveld kritiserades för att vara för vit och för icke-binär för uppdraget och beslöt sig för att hoppa av. Men det som såg ut som en fråga om identitetspolitik bär på andra bekymmer: kommersialisering.

 

Lucas Rijnevelds roman Obehaget om kvällarna vann nyligen det internationella Bookerpriset, och hen har blivit ett affischnamn för en progressiv litterär rörelse. Även om romanen är briljant saknar hen erfarenhet som översättare. Likadant i Sverige, där uppdraget gick till artisten Jason ”Timbuktu” Diakité, som unikt nog har fått sitt eget namn på omslaget till det särtryck av dikten som publiceras av Polaris, Berget vi bestiger.

 

Gorman skriver en välljudande dikt fylld av allitterationer, ordlekar och referenser. Diakité må liksom Lucas Rijneveld vara kompetent på annat, men som översättare finns ingen meritförteckning. Inte för att det saknas översättare med rutin av den här formen av poesi, som alltså förlitar sig på det klangliga och sångbara: Gunnar Harding, Malte Persson, Eva Ström, till exempel, eller Axel Englund, som med bravur översatte Samuel Taylor Coleridges melodiska Balladen om den gamla sjömannen.

 

I korthet kunde man säga att Gormans dikt är duglig. Jag tyckte mycket om hennes framförande, att hon reciterade dikten kaxigt och med betoningar som gjorde varje rad levande och innehållsdiger. Men som tryckt dikt är den bara snäppet över medioker, och det må låta som ett hårt omdöme, men den klarar sig inte utan att knytas till det situationsbundna.

 

Ett av de bästa tal jag har hört de senaste tio åren var det Jens Stoltenberg tyvärr tvingades hålla två dagar efter terrorattacken på Utøya, vid minnesgudstjänsten i domkyrkan i Oslo. Det är ett bra tal när man läser det, men det är när man lyssnar på hur Stoltenberg vid ett par tillfällen måste pausa, när hans röst stockas av känslor, som det blir ett enastående och minnesvärt tal. Detsamma gäller sångtexter, som sällan klarar av att överföras från inspelningar till tryckt text.

 

Och så är det förstås med Gormans dikt också, att den inte klarar sig på egna ben. I synnerhet inte när den ges ut som egen bok, eftersom man i kommersialismens tidevarv inte kan vänta tills i september då hennes diktsamling publiceras. För här gäller det att smida medan järnet är varmt, och det är nog mer än troligt att valet av Timbuktu som översättare beror på att man sökt någon med stark lyskraft i hemlandet.

 

Hur är då den svenska översättningen? Flera av Gormans lyckade allitterationer, alltså ord som inleds med samma ljud, ges svenska motsvarigheter som håller måttet. Tyvärr faller några andra av hennes välfunna ordalydelser helt platt på svenska. ”We’ve graved the belly of the beast” blir ”Vi har fruktat för våra liv”. Och när hon leker med ljudlikheten i ord som börjar på ”in”, ”We will not be turned around or interrupted by intimidation because we know our inaction and inertia will be the inheritance of the next generation” är det som att Timbuktu ger upp och skyndar sig igenom en ordagrann tolkning: ”Vi kommer inte att väja från vår kurs, / Avbrytas eller skrämmas bort, / För att vi vet att vår inaktivitet och indolens / Blir nästa generations lott.”

 

Men här råder andra principer än renodlat estetiska. Rupi Kaur har sålt 3 miljoner av sin debut Mjölk och honung, och nog finns potential att Amanda Gorman ska nå liknande siffror (fler än så har sett hennes uppläsning på youtube). Det kan i så fall bara välkomnas att något så coolt som poesi äntligen når sådana försäljningssiffror, så då är det kanske värt uppoffringen att den översätts av en kvackare.

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/4 2021)