Barnsliga slagsmål, Sandra Holm, Aska

Först efter att ha läst Sandra Holms debut Barnsliga slagsmål, en ovanlig febril läsning, och länge rådbråkat vad det är för slags bok, ser jag vad omslaget förmedlar: ordet ”poesi”. Sällan har jag känt mig så lättad. Eureka, liksom. För boken är en berättelse, eller berättelser, splittrade i korta textstycken, skrivna på prosa som bara undantagsvis separeras till diktliknande fragment.

 

Fint askgrå och sobert nedtonat är förlaget Askas nyutgåva av denna debut från 1969. Förra året upptäcktes en ny norrländsk berättare, Sandra Holm, med boken Har jag varit här förut. En sensation. Nu ska jag säga något ännu mer sensationellt: denna bok är ännu bättre. Efter att ha gett ut denna lämnade hon hemlandet för Danmark, och skrev böcker på danska, där endast fjolårets nyutgåva har översatts till svenska. Anmärkningsvärt uselt, med tanke på att det här är böcker som borde bli lika självklara referenspunkter som Åsa Nelvin och Mare Kandre.

 

Med andra ord: skaffa genast den här boken. Det är skrivet i gränslandet mellan prosa och lyrik, indelat i tre sektioner. Holm har redan här, betydligt yngre än genomsnittsåldern för svenska författare under 2000-talet, en helt särpräglad röst, en röst som känns anakronistiskt insyltad i senare begrepp som gurlesk och queer-litteratur.

 

Vad kan sägas om denna röst? Den är pardonlöst oresonlig, och det är lätt att föreställa sig hur hon i sitt nya hemland Danmark hittade det hon saknade i Sverige. Hon får en fristad från vår infernaliska besatthet vid effektivitet och funktionalitet, att allt ska ha ett syfte. Men vi lever i en sjuk värld, och den har nog blivit i sämre skick sedan Holm lämnade oss: vi ska hela tiden prestera och producera, hela tiden bli bedömda, och vad vi än gör anses det vara otillräckligt, allt blir ändå bortskuffat av stränga självutnämnda domare (som går under namn som ”tidsandan”, ”konsensus”, ”kravmaskinen”). Det är fan ta mig obscent.

 

Är det inte då en paradox att jag bedömer den här boken? Konsten har sin egen måttstock, utanför konkurrenssamhället. Jag vet: inflationen i litterära priser talar om något annat, men vi får inte glömma bort vilka läsupplevelser som väntar oss om vi för stunden ignorerar hetsen efter nomineringar. Med det sagt: jag hugger hellre av mig flera tår än avstår från att placera den här boken på min årsbästa-lista.

 

Är inte slagsmål barnsligt? I första delen, ”Barnsliga slagsmål”, är ett barn fött. Det är inget gulligt barn, utan ”ett slem”, som föds i slask. Holm är anarkistiskt rolig: ”Vad ska du bli när du blir”, låter hon omgivningen fråga detta barn, en försåtlig fråga, men mer rimlig än konventionens fortsättning, ”när du blir stor”. För vi blir aldrig stora. Och Holm vet att det är de trasiga barnen som slåss, och hon investerar sin egen oro i sin text.

 

Hennes associationskonst vetter åt det vanvettiga. Det norrländska kynnet visar sig i hennes konstanta attityd som nog bara kräver ett lakoniskt ord för att förstås: ordet ”anti”. Då blir ordet ”inte” en favoritglosa, implicit och explicit i denna rasande text, som är så övertygande för att oron blir så påtaglig och konkret. Holm smyger in sig själv som cameo i sin berättelse, som i en lek med autofiktionen. Hennes berättande, som liknar prosadikten, kan ge intryck av en absurd Ola Hansson, alltså den mättade stämningen som hänger tungt och klibbigt över skeendet, men alltid med tillägg av något knasigt.

 

Det finns ett mer outtalat narrativ i bokens andra del, ”Släktfejder”, som på ett plan fortsätter utforska aggressiviteten. Här infiltrerar skräcken sagomotivet, och det är också här Holms skrivande tangerar den gurlesk-estetik som var i svang för tiotalet år sedan, bland annat med Mia Margareta Österholms avhandling. Holm skriver:

 

Drottningmodern ser kallt på sitt barn från sin tronstol och svarar strängt: Du har det väl inte så där varje dag av våra dagar? Till detta blev den lilla prinsessan (hon onanerade ofta i lusthuset vid dammen) tvungen att svara: Nej, mor drottning. Då lyste drottningen och alla hennes juveler upp i ett stort leende och hon gned sina sadistläppar mot den lilla prinsessans egoistbröst.

 

Som synes, ett levande och originellt språk, så genomannorlunda, bland annat illustrerat av en vårdslös kommatering, och överlag nonchalans mot allt vad grammatik heter. Obekväma ord och opassande uttryck skjuts in, och bidrar till det oroligt irrande intrycket. Det är prosa som sprängs till lyrik, eller om det är tvärtom, i ett ständigt rastlöst strävande, där ingen vila infinner sig. Det är en slags uppväxtskildring, men också något annat. Något som inte låter sig infångas.

 

I sista delen, ”Uppror”, ingår något som liknar skisser, där kvinnligheten omdefinieras. Det är konflikten mellan husmödrar och diktare som illustreras och iscensätts, i hätska mini-essäer som befriar den potential som finns i umgänget med det förbjudna, och saligheten som uppstår när fantasin tillåts fritt spelrum i surrealistiskt subversiva utfall:

 

Nu äter du mig. Äter jag henne som äter honom vilken sätter tänderna i henne där borta och hon har redan utvalt sig hon den lilla blonda. Nu äter den lilla blonda benen av han den stora och slickar sig om den röda munnen vid vars mungipor glänsande fett rinner i glänsande rännilar högt ovanför marken ty hon äter stående med skrevande ben. Äter av henne gör han som ligger under klänningen. Man ser bara de nakna bruna fötterna.

 

Det här är så bra att man baxnar, som PO Enquist skulle ha sagt. Holm visar var skåpet för vildsint och farlig prosa/poesi ska stå, och exakt vilka inneboende möjligheter som öppnar sig för en litteratur som inte är ängslig, som inte bryr sig om att till varje pris vara till lags. Och när jag väl slagit mig till ro med definitionen på omslagets framsida som poesi ser jag den lömska notisen längst ned på omslagets baksida: ”prosa”.