The Haunting of Sylvia Plath, Jacqueline Rose, Virago

Sylvia Plath är en hemsökt författare. Efter sin död 1963 har hennes öde bestått i att få sitt liv utfläkt i varjehanda biografier. Oftast utmålas hon som antingen offer för patriarkala monster eller som en representant för ondska, oavsett om denna ondska lokaliseras i en sjuk hjärna eller perverterad ambition eller egoistisk lystnad efter berömmelse. När filmen Sylvia gjordes i början av 2000-talet, med den glåmiga Gwyneth Paltrow i rollen som poeten, fick dottern Frieda Hughes nog och skrev den ursinniga dikten ”My Mother” om gamarna som rotar runt i resterna av hennes mamma: ”they think / I should give them my mother’s words / To fill the mouth of their monster, / Their Sylvia Suicide Doll, / Who will walk and talk / And die at will, / And die, and die / And forever be dying.”

 

The Haunting of Sylvia Plath är därför en lämplig titel, och Jacqueline Roses bok kom 1991, men har kvarstått som en definitiv redogörelse. Den är ett slags mellanting mellan biografi och litteraturteori, och kan beskrivas som ett psykologiskt porträtt. Den utkom två år efter Anne Stevensons omtalade biografi över Plath, Bitter Fame, och är till stora delar en reaktion på denna. Stevenson dog i höstas, strax innan Heather Clarkes fina biografi Red Comet utgavs.   

 

Det går ett spöke genom inte enbart litteraturhistorien, utan också genom kulturen. Här handlar det om spöket Sylvia Plath. Ted Hughes ville som bekant ha ensamrätt på tolkningen över eftermälet, och gjorde sitt bästa genom att bland annat bränna de  dagböcker som redogjorde för hennes sista år. Ämnet är känsligt. Vad Rose visar är hur svår sanningen är att förfoga över, inte minst för den som utger sig ha monopol på den. I stället för den fruktlösa dikotomin mellan bitch och goddess blir Plath den som kombinerar dessa ytterligheter. Bith/goddess? Nä, bitch-goddess är hennes underförstådda titel, som hon kunde ha lånat från Bernard Rosenberg, som använde det i en bok om amerikansk populärkultur från 1957. 

 

Det spöklika finns i den närvaro Plath utövar fortfarande, och som ständigt aktualiseras av nya böcker och nya tolkningar. Rose visar hur dominerande de två läsarterna har varit, när man betonat antingen den psykiska sjukdomen eller martyrskapet. I den tolkning som den här boken presenterar görs båda spåren aktiva: ”Writing may be a revelation of character, it may even be a form of madness, but for the one who writes, it can equally be a way of staying sane.” Och Plath skrev kopiöst och furiöst, i en tredelad riktning. Därför fluktuerar sanningen mellan poesin, breven och dagboken, där begreppet självbiografiskt ständigt omprövas och utmanas. Roses insats består i att bedriva komparativ forskning, med fokus på hur de bekännande dikternas värld skiljer sig från den mer redovisande dagboken och de hemlighetshållna breven till mamman. Men Plath var inte enbart poet – i Clarkes biografi från i höstas finns lika klargörande jämförelser med novellerna, som Rose nästan helt förbigår.

 

Att presentera Plath som en fantasi är lockande, men på ett sätt också det enda valet som varit möjligt för de sent tillkomna exegeterna. Vad Rose gör blir då att sammanlänka offret med utövaren, visa att hon var varken oskyldig eller skyldig, eller snarare både och. Poängen är att hon är inkonsekvent – det vill säga, att en separat identitet inte kan fastställas, och inte heller att Plath landar i någon utpekad personlighet, utan befinner sig i ett spänningsfält. Snarare än att fråga vad Plath berättar (bekänner) om sig själv i sina böcker, borde vi fråga vad hon bekänner om oss, vilka mörka hemligheter om våra liv som står på spel i hennes demonstrativt skrivna dikter. Att prata om schizofreni och psykos kan man visst göra, men inte som avslutande definitiva begrepp eller diagnoser.

 

Sylvia Plath är subjektivitetens författare. Splittringen förekommer också i hur hon förhåller sig till populärkultur och det som för drygt 60 år sedan fortfarande kallades höglitteratur: alltså skillnaden mellan modetidningar och Rilke. Rose visar hur pseudonymerna som Plath laborerade med också hade sin grund i populärkulturen, där inte enbart den berömda pseudonymen till romanen The Bell Jar – Victoria Lucas – var verksam, utan även lekfulla blinkningar till de egna initialerna, i namn som Sandra Peters och Sadie Peregrine. Peregrination betyder också vandring, och Rose läser The Bell Jar som en pilgrimsfärd.

 

Rose visar att Plath gör sig skyldig till ett för starkt skrivande, som traditionellt har utmålats som maskulint. Brottet har bestått i att hon inte mildrar sina anspråk; hon är inte tillräckligt behagfull och vän. Därav oförmågan att se den orättvisa bedömningen av Ted Hughes som någon som skriver i kontakt med en kultur som har igenkännbara referensramar, och hennes poesi som introvert, jagcentrerad och med privata känslouttryck. Kort sagt har hennes dikter setts som mindre universella, mindre betydande, då de skildrar en så unik erfarenhet. Hon skrev i sin dagbok att hennes största tragedi var att ha fötts som kvinna, då det bara erbjöd begränsade möjligheter.  

 

I sista kapitlet går Rose igenom ”Daddy”, den mest kända dikten, och den kontroversiella tanken där Plath antyder släktskap med judar: en hållning som ansetts hädisk, och som kan jämföras med det gatlopp Lars Norén fick löpa när han i en intervju önskade att han var jude. Det är en dikt vars stil i en samtida recension kallades ”lika brutal som en batong”. Rose hämtar stöd hos George Steiner, själv jude, som i en essä 1975 nominerade den som ”den moderna poesins Guernica”, och även la fram ett tankeväckande förslag: ”perhaps it is only those who had no part in the events who can focus on them rationally and imaginatively”. Roses poäng är också att det är ett kreativt arbete som utförs, där Plath växlar mellan metafor och metonymi i sin identifikation, likväl som mellan det bildliga och det bokstavliga.   

 

För Plath hade våldet en både bildlig och bokstavlig funktion, i ett skrivande som hon gärna jämförde med fysiska akter. Rose tar hjälp av Kristevas abjekt-teori i sin analys av Plaths relation till det frånstötande, i återkommande troper. I det kapitel som kallas ”Arkivet” handlar det om den textkropp som finns att tillgå, och vem som äger ditt livs historia när ditt liv är över. Hughes ville mildra aggressiviteten hos hustrun, men lyckades bara förstärka den, genom insinuationer och antydningar. Utelämnade delar har också en förmåga att hamna i ett starkare sökarljus.

 

Den feminism som går att hitta hos Plath har sin bakgrund, enligt Rose, i den misogyna bestsellern Generation of Vipers från 1942, av Richard Wylie, som Plath också refererar till i dikten ”The Babysitters”. Den förebådar den backlash kvinnor upplevde under 50-talet, där ett mer fientligt synsätt från männen skulle sanktioneras. Det är en aggression som också kvinnor riktar mot andra kvinnor, något som också visas i Plaths dikter. 

 

För den ilska mot män som uttrycks i den sista samlingen Ariel har sin like i aggressioner riktade mot kvinnor i debutsamlingen The Colossus. Det här är bara ett exempel på Plaths ambivalens. Om tolkningen tidigare har varit att hon perverterar sanningen med sina olika versioner – som sagt: dikterna, dagböckerna, breven – menar Rose med emfas att hon i stället utforskar och nyanserar, och kanske rentav upphöjer den. Hennes bok är inte intresserad av att bestämma om Plath var trevlig eller otrevlig (intressanta människor är förstås bådadera, medan de ointressanta är varken eller) – i stället aktiverar hon olika roller eller funktioner: ibland aktiva, ibland passiva, ibland män, ibland kvinnor.

 

I en kärleksdikt i form av en villanelle som hon skrev som tjugoåring har refrängen en ominös ton: ”I think I made you up inside my head”. Det här skrevs långt innan hon träffade Ted Hughes, men orden utgör en påminnelse om författarens skaparkraft. I främst Ariel-dikterna skulle hon iscensätta olika versioner av maken, ja, men också av sig själv, i kretslopp mellan hämnd och försoning, och söker upp det hon både begär och det hon fruktar mest eller rentav avskyr. Ofta är versionerna motstridiga, där hon sammanför olikheterna. Att skapa olika versioner är ett tema även i romanen The Bell Jar, där huvudpersonen Esther frågar sig: ”I wondered if I had made Joan up”, en fråga som aktualiseras av en filmatisering på 70-talet när psykiatrikern Jane Anderson på 70-talet identifierade sig själv som förebilden och stämde upphovsmännen, eftersom hon där framställdes som lesbisk.    

 

Det har utkommit horder av böcker om Sylvia Plath. De kompletterar varandra, och man kan definitivt göra sämre val än att ägna sig åt The Haunting of Sylvia Plath. Här finns möjligheter att korrigera en del missuppfattningar, men framför allt ges tillfällen att själv ta ställning. Rose vill inte domdera eller skriva på näsan med sina tolkningar, men är ändå – eller just därför – övertygande, och därför blir det en bok som definitivt passar den som redan läst ett antal böcker som har behandlat ämnet.